Herr talman! Jag kan börja med att glädja åhörarna med att jag inte tror att jag kommer att utnyttja mina tio minuter i dag.
När det gäller regionalpolitik och regional tillväxt har Miljöpartiet inga andra siffror i anslaget till utgiftsområde 19 än dem regeringen har föreslagit. Det innebär dock inte att vi inte har andra idéer och förslag på politikområden som berör regionernas tillväxtmöjligheter.
Miljöpartiet har också en mycket god politik för både landsbygd och region. Vi vill nämligen ha ett hållbart samhälle, och det är också det hållbara samhället som skapar bärkraft och långsiktighet.
Vi har en politik för företagande som fått uppmärksamhet eftersom den är bra, och det är framför allt de små och medelstora företagen som växer underifrån som skapar de nya möjligheter som i mångt och mycket bär upp många regioner.
Vi ser hur viktigt detta är där jag själv kommer ifrån. Trakterna runt Uddevalla fick storstryk, kan man säga, när varvet lades ned, regementet försvann och flera andra saker hände samtidigt. I dag finns ett annat aktivt näringsliv med en annan struktur. Det här är ett bra exempel på att det är möjligt och att Sverige behöver mer av det.
Jag besökte Färgelanda i förra veckan. Det är en kommun som drabbades hårt när det stora företaget som var underleverantör till bilindustrin försvann. Kvar stod kommunen med en jättelokal som var tom. I dag är man i full färd med att skapa ett matkluster med flera olika livsmedelsföretag i ett hus. Det är förvisso inte gratis för Färgelanda kommun och även ifrågasatt av en del, men det är ganska intressant, och mat äter vi ju alla dygnet runt.
Även om det finns en mycket negativ utveckling på många håll händer det också en del saker med ett sjudande näringsliv och en hoppfull utveckling på andra håll. Det tas dock fortfarande en del beslut som leder till en fortsatt sämre service på landsbygden.
Ett av dem är något som jag tog upp förra året i denna debatt och som jag fortsätter att upprepa som ett mantra, och det är de externa köpcentra som fortfarande är aktuella och som anses vara bra för oss människor i våra stressade liv. Så länge vi vill planera för mer biltrafik och mindre lokalt liv är det bra, men det är egentligen inte det vi vill ha, sägs det.
Miljöpartiet visar med sin politik att vi menar vad vi säger. Vi satsar hårt på att utveckla kollektivt resande, och vi vill även ha regioner och kommuner som utvecklas på ett klimatsmart sätt till gagn för alla.
Ett varierat utbud av service och handel är en grundläggande förutsättning när det gäller en orts förmåga att locka till sig investeringar och arbetskraft. Men utvecklingen av den kommersiella servicen och handeln i Sverige och i flertalet OECD-länder går dess värre mot en mer bilorienterad dagligvaruhandel, eftersom fler och fler externa handelscentra etableras utanför tätorternas stadskärnor. Denna trend medför att mindre butiker i förorter, i stadskärnor och på landsbygden tvingas lägga ned sin verksamhet.
Det här är en oroande utveckling med flera negativa konsekvenser ur hållbarhetssynpunkt. Jag tror att jag hänvisade till en studie från Chalmers i debatten i fjol, och jag gör det igen. Den är från 2003, så den har några år på nacken, men den är ganska aktuell fortfarande. Den visar att externhandelsetableringen på kort sikt har lett till en ökad bilanvändning vid matinköp på bekostnad av cykling och gående.
Denna slutsats styrks entydigt av den forskning som bedrivs på området. Studien från Chalmers visar att koldioxidutsläppen för de 29 procent av befolkningen som bytt från närbutik till extern stormarknad ökat med 200-1 100 procent.
Enligt den kända SOU-utredningen
Bilen, biffen och bostaden
fanns det 2005 ca 320 köpcentra som tillsammans stod för en tredjedel av all detaljhandelsförsäljning. Utredningen visade också att 59 av landets kommuner hade planer på etablering av ny externhandel och/eller utökning av befintliga anläggningar. Vi ser hur detta pågår på många ställen.
Den offentliga servicen måste finnas i hela landet och kännas trygg. Den kan variera i form, men det måste finnas ett slags grundnivå om vi ska förvänta oss att människor ska våga och orka leva kvar.
Liksom Kent Persson har jag träffat Lars Högdahl. I går hade riksdagens nätverk för landsbygden en träff med utredaren Lars Högdahl som har gjort den här utredningen om en utveckling av lokal service i samverkan. Den verkar i stort vara positivt mottagen av dem som jag har pratat med i alla fall. Den redovisning han gjorde var otroligt intressant. Jag har inte själv läst igenom utredningen, men jag har förstått att den sammantaget svarar på många av de frågor vi ställer.
Om man blandar den här utredningen med den landsbygdsutredning,
Se landsbygden
, som vi hade på bordet för ungefär två år sedan kan vi notera att det finns ett koncentrat av konkreta förslag och åtgärder som behövs för att hela landet ska växa, men det behövs förståelse för att man måste få växa på olika sätt. I dag har vi städer som blir allt större med fler och fler människor som flyttar in. Samtidigt har vi platser som töms på folk. Det finns trender där återflyttningen är kraftig och det finns trender där en del platser får en allt större invasion av folk endast vissa årstider. Alla har sina specifika möjligheter och sina specifika problem. Ett nyckelord är samarbete, men kanske med ny teknik och på nya sätt. Mycket av det finns faktiskt i den här utredningen.
Regeringen ändrade förra året myndighetsstrukturen. Man lade ned Glesbygdsverket, ITPS och Nutek. I stället inrättade man två nya myndigheter, den ena för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser och den andra var Tillväxtverket. Det är väl för tidigt att säga vad det har blivit för resultat av det men det är intressant att följa.
Jag tänkte också lite grann kommentera de reservationer som vi har i dag. En reservation handlar om den regionala tillväxtpolitikens inriktning och mål. Det är riktigt, precis som tidigare talare har sagt, att just regional utvecklingspolitik är summan av en rad politikområden. Man kan inte se det som endast en politik för lands- och glesbygd. Vi vet ju att vi är beroende av varandra. Vi känner alla till de små stegens tyranni, om en, två, tre eller flera verksamheter slås ut rinner bägaren över, då flyttar folk, kan man säga.
Jag skulle också vilja yrka bifall till den gemensamma reservationen, nr 1, i sammanhanget.
Den reservation som handlar om den kommersiella offentliga servicen på landsbygden omfattar en del av det som tas upp i den utredning som jag nämnde. Det är nyckelord om samarbete mellan aktörer som är gällande. Att hitta den balansen, att både samarbeta och vara självständig, är en utmaning förstås. Det är just mångfalden som behövs och inte likriktning. Att konsekvent sälja ut det som är statligt är definitivt inte en lösning som kommer att passa alla ändamål. Jag vill också yrka bifall till reservation 4.
Sedan finns det en reservation från Vänsterpartiet om återföring av medel från vatten, vindkraft och andra naturresurser. Den är viktig att kommentera. Det förs ju en mångårig diskussion om att återföra pengar från vattenkraften till de här kommunerna. Jag och Miljöpartiet anser att någonting behövs för att överblicka det här. Om det ska vara en direkt återbäring eller en ersättning för den förstörelse som har skett genom vattenkraftsutbyggnaden i något slags bygdepeng, om det ska gå via den kommunala skatteutjämningen eller via fastighetsskatten är däremot inget som jag tycker att det finns ett klart svar på. Det behövs i så fall en ny ordentlig utredning. Dagens reservation får inte vårt bifall i dag, men den får ett slags medhåll i ambitionerna, skulle jag nog vilja säga.