Fru ålderspresident! Finansministern och Finansdepartementet räknar själva med högre arbetslöshet. Hur man skulle kunna vara med och bidra genom att få sänkt akassa har jag svårt att förstå. Det enda som händer då är ju att också lönerna hålls nere. När man sänker de ersättningar som vi löntagare själva har betalat in till pressas lönerna ned.
Vi ska inte ha arbetande fattiga i Sverige. Vi ska ha bra, riktiga jobb åt alla.
Även Finanspolitiska rådet, regeringens egen myndighet, säger att vägen med sänkta försäkringssystem och sänkta ersättningar är uttömd. Det som behövs för att få människor i arbete är matchning och arbetsmarknadspolitik. Där misslyckas regeringen och drar i stället ned.
Vi måste göra investeringar i Sveriges infrastruktur. De kommande generationerna kommer inte att vara glada över att Sverige har världens lägsta statsskuld om rören i va-systemen läcker och tågen inte går i tid. De kommer inte att tacka oss för det. Vi behöver investera, och därför ska man sprida investeringarna över generationerna.
Vänsterpartiet håller med Svenskt Näringsliv, LO och andra tunga ekonomer om att det är beklagligt att regeringen inte ser till att skapa jobb och tillväxt genom sådana investeringar. Näringslivet räknar med förluster på uppåt 100 miljarder om inte det eftersatta underhållet på järnvägen genomförs. Det hotar statsfinanserna.
Frågan är om det är värt att i det läge där vi nu är ge en stor slant inte till alla löntagare utan till de löntagare som tjänar över 65 000 i månaden, samtidigt som barn får gå hungriga till skolan och inte har råd att följa med på skolresan.
Välfärden och sjukvården går på knäna. Människor flyr äldreomsorgen. Är det inte bättre att lägga pengarna på sjukvården eller barnen om det är där man vill att de ska hamna, finansministern?