Herr talman! Utrikesminister Lena Hjelm-Wallén!
Jag är glad för detta tillfälle att få ta upp frågorna om
länderna vid de stora sjöarna i Afrika. Vi är flera
stycken som på flera sätt har varit inblandade i de
parlamentariska ansträngningar som har gjorts för att
bringa fred och försoning i området.
Jag vill uttrycka en tacksamhet för att Sverige och
den svenska regeringen har velat satsa på detta områ-
de under en ganska lång tid. Den svenska närvaron,
även från regeringsnivå, tycker jag är naturlig med
tanke på det oerhört stora arbete som under 75 års tid
har lagts ned i detta område av frivilliga svenskar. De
har verkat i området som missionärer och biståndsar-
betare långt innan det fanns ett biståndsarbete som
drevs av regering och riksdag. Det finns alltså en
mycket god grund i området. Därför tror jag att en
fortsatt närvaro är viktig, och det finns ingenting som
tyder på att regeringen ser det på något annat sätt. Jag
noterar detta med tacksamhet.
Situationen i Burundi är sådan att landet har en
icke-legitim regering, vilket också redan har nämnts
här. Man kan ifrågasätta hur stor nytta embargot gör,
även om det är de afrikanska staterna som har kommit
överens om det. En viss förhandlingsvilja har ändå
visats, och efter vad jag förstår har man nu återupprät-
tat parlamentet i Burundi. Även om det inte fungerar
fullt ut finns åtminstone en del av ledamöterna på
plats, och de har ett visst inflytande. Frågan är om
man skulle kunna förstärka ansträngningarna att på
något sätt komma fram till en normalisering av förhål-
landena den vägen även om inte alla de krav som de
afrikanska staterna ställt uppfylls. Hur ser utrikesmi-
nistern på detta? Det kanske ändå inte är en helt
omöjlig väg att gå. Den sittande presidenten Buyoya
har åtminstone en gång tidigare visat att han har varit
villig att träda tillbaka när landet har varit redo för ett
fullt demokratiskt övertagande. Man kanske kan ha
vissa förhoppningar om att han skulle agera på ett
liknande sätt nu, om förutsättningarna fanns.
Det är naturligtvis nödvändigt att alla de olika
parterna är med vid en sådan typ av förhandling. Jag
är inte säker på att förutsättningarna för det föreligger,
men Burundis regering reagerade ganska starkt på det
senaste mötet i Arusha, då förhoppningar kanske
fanns om att de andra kringliggande staterna skulle ha
visat en litet större vilja till samarbete.
I mitt nästa anförande skall jag vidga debatten li-
tet. Nu har allting kommit i ett annat läge i och med
den oerhört prekära situationen i östra Zaire. Det gör
att det kanske inte är de kringliggande staternas
främsta intresse att försöka åstadkomma millimeter-
rättvisa i Burundi nu.