Herr talman! Jag tycker inte att man kan se det
som har hänt i Burundi isolerat. Det är just i dag
mycket tydligt att vi måste sätta in det här i det geo-
grafiska sammanhanget, dvs. i Stora sjö-regionen. Det
finns mycket klara samband mellan det som händer i
Burundi, det som har hänt i Rwanda och det som nu
händer i östra Zaire. Rwanda och Burundi har varit
och är i mycket tvillingländer, med samma etniska
sammansättning. De har en minoritetsbefolkning av
tutsier, som har spelat en avgörande roll. Den har haft
den politiska och ekonomiska makten, och den har
fortfarande den ekonomiska makten.
Under det senaste året - egentligen i ett ännu kor-
tare tidsperspektiv - har den politiska kartan föränd-
rats i det här området. Vi har en regering i Rwanda,
en icke legal regering i Burundi och just nu en tutsi-
dominans med militär kontroll av östra Zaire. Det här
är en förändring av den politiska kartan som man
måste beakta och analysera mycket noga och dra
slutsatser av.
Burundi började egentligen mycket bra 1993 och
betraktades som ett mönsterland när det gällde demo-
kratiseringsprocessen och de val som man förberedde.
När vi nu har facit i handen kan vi se att resultatet
tyvärr blev blodigt, förlamande och skrämmande på
alla sätt och vis. Valet följdes efter tre månader av en
kupp och ett blodbad.
Folkmordet i Rwanda, som följdes av flykting-
strömmar till Burundi, till östra Zaire och även till
Tanzania, har konsekvenser också för utvecklingen i
Burundi. Vad som hände efter 1993 har också mycket
att göra med att man aldrig har utmätt någon rättvisa.
Det råder fortfarande ett tillstånd av impunity, straff-
löshet, och det måste på något sätt angripas. Det in-
ternationella samfundet måste agera.
Utrikesministern säger i svaret något som jag
tycker är väldigt viktigt, att det finns en frustration
inom båda folkgrupperna. Tutsigruppen är rädd för ett
folkmord. Rätt eller fel är det en känsla som finns där.
Hutubefolkningen är frustrerad och besviken över att
den har förlorat den politiska makt som den faktiskt
erhöll vid valen. Skeendet har kulminerat i statskup-
pen i juli i somras.
Vad kan man då göra? Det är klart att vi alla här
är ense om att det är politiska lösningar som är de
riktiga. Kravet på en internationell konferens kommer
nu med ytterligare skärpa. Jag tror att lösningarna
måste bygga på maktdelning, försoning, dialog, re-
spekt för mänskliga rättigheter och naturligtvis på ett
rättssamhälle. Vi har från svensk sida möjligheter, och
jag vill återkomma till det.