Herr talman! Henrik Ripa och jag är överens om väldigt mycket inom folkhälsopolitikens område, men det finns vissa skiljelinjer. Arbetsmarknadspolitiken är en sådan.
För att främja en bra folkhälsa är det viktigt att människor har ett arbete. I januari för sex år sedan var 28 000 personer långtidsarbetslösa. Det var oacceptabelt, tyckte regeringen. Men ni hade ett recept, och det var arbetslinjen, som skulle bryta utanförskapet.
Sedan 2006 har långtidsarbetslösheten ökat med 143 procent enligt Arbetsförmedlingens nya siffror, och i dag är 68 000 långtidsarbetslösa.
Det
är oacceptabelt. Men regeringen är tyst. Tar du ansvar, Henrik Ripa?
En och en halv miljon svenskar står utanför a-kassa. Färre sjuka får ersättning, och på två år har försörjningsstödet ökat med 30 procent. De arbetslösa saknar ofta rätt kompetens för de nya jobben. Många har fel eller för låg utbildning. Samtidigt har komvux och arbetsmarknadsutbildningarna bantats. Av dem som utförsäkrats har bara en av tio fått arbete. Två tredjedelar visade sig vara så sjuka att de fick återvända till sjukförsäkringen. Drygt en av tio har helt försvunnit ur försäkringssystemet, och resten är tillbaka hos Arbetsförmedlingen.
Om människor lär sig att om den egna ekonomin kör i diket eller om de blir av med jobbet och vet att de får skattelättnader om de får ett arbete kommer de att få ett jobb. Det fungerade inte, Henrik Ripa. Hårdare krav på sjuka och arbetslösa gjorde inte folk friska och anställda. Regeringens politik har inte minskat arbetslösheten och har inte minskat utanförskapet. Däremot har det blivit svårare att inte ha ett jobb. Det var väl inte det som var meningen?