Fru talman! Folkhälsa handlar inte bara om människors levnadsvanor utan främst om samhälleliga strukturer för att främja befolkningens hälsa.
Att vi lever allt längre är positivt. Befolkningens hälsotillstånd är dock mycket ojämlikt, vilket också Gunnar Sandberg var inne på.
För någon vecka sedan lyfte statsministern upp frågan om höjd pensionsålder, att vi skulle behöva jobba tills vi är 75 år. Den genomsnittliga pensionsåldern är dock ungefär 63 år. Om fler ska kunna arbeta ens till 65 år måste arbetsmiljön förbättras.
Vad har detta med folkhälsa att göra? Jo, arbetsmiljöfrågor är också en del av folkhälsopolitiken. Det fjärde målområdet är hälsa i arbetslivet, men om det hörs ytterst lite från denna regering.
När regeringen Reinfeldt tillträdde 2006 och lade fram sin första budgetproposition framgick att Arbetslivsinstitutet skulle läggas ned den 30 juni 2007. Institutet inrättades 1977 och forskade om arbete och hälsa.
Arbete och hälsa
hette också deras skriftserie. Forskningen handlade bland annat om arbetsmarknad, arbetsrätt, arbetsorganisation, belastningsskador, arbetsmiljöteknik, arbetsmedicin, allergi, kemiska riskfaktorer och toxikologi.
Vid nedläggningen hade institutet 285 forskare anställda. De forskade för att förbättra arbetsförhållandena så att människor inte skulle komma till skada.
Arbetsmiljöverket fick samtidigt minskade resurser. Reinfeldts regering agerade.
Samtidigt försämrades a-kassan, sjukförsäkringen, trygghetssystemen och så vidare. Det är exempel på strukturer som påverkar människors hälsa.
Det är mer effektivt att inrikta folkhälsoarbetet på bestämningsfaktorer för hälsa än på enskilda sjukdomar. Dagens hälsopanorama präglas i hög grad av samverkande bakomliggande faktorer. Ju tidigare i orsakskedjan en insats sätts in och ju fler människor som omfattas, desto större blir den förebyggande effekten.
Att utgå från bestämningsfaktorer innebär stora fördelar när det gäller uppföljning av folkhälsan. Det tydliggör konsekvenser av politiska beslut och även avsaknad av åtgärder.
Bestämningsfaktorernas utveckling är lättare att följa över tiden än sjukdomsutveckling, eftersom det kan ta flera decennier innan sjukdom eller annan ohälsa visar sig.
Folkhälsopolitikens 11 målområden omfattar 42 bestämningsfaktorer. Dessa mäts via 36 huvudindikatorer och 47 delindikatorer. Alla målområden har dock inte bestämningsfaktorer.
I en skrivelse till riksdagen 2006 påtalade Folkhälsoinstitutet att det fanns behov av att arbeta fram fler bestämningsfaktorer och indikatorer. Den skrivelsen lade regeringen i byrålådan. I stället arbetades en ny folkhälsoproposition fram 2007 där man inte längre tryckte på behovet av arbetet med bestämningsfaktorer.
Målområdena ändrades i rubrikform, men egentligen är det samma inriktning. Man behöll det övergripande målet för folkhälsan. Man kan dela in målområdena i två kategorier. Den ena omfattar bestämningsfaktorer kopplade till människors livsvillkor, den andra omfattar bestämningsfaktorer kopplade till människors levnadsvanor och livsstil. Det är djupt oroväckande att regeringspartierna har valt att jobba med den andra kategorin i stället för att försöka leva upp till det övergripande målet som hela riksdagen ställde sig bakom 2003, det vill säga att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen.
Den första punkten i det betänkande från socialutskottet som vi debatterar handlar om målet för folkhälsopolitiken. I den reservation som Socialdemokraterna har fokuserar man på en liten del, det olycksförebyggande arbetet, i stället för att betona strukturerna. Det var glädjande att höra att Gunnar Sandberg ändå pekade på de strukturer som påverkar folkhälsopolitiken i stället för att bara lyfta fram det olycksförebyggande.
Det är också bra att koppla ihop klimat och folkhälsa, för det hänger ihop. Vi kommer att påverkas även här i Sverige när sjukdomspanoramat förändras, till exempel av så kallade zoonoser, det vill säga sjukdomar som är överförbara mellan djur och människa.
Ett förebyggande folkhälsoarbete är samhällsekonomiskt lönsamt. Det är nog de flesta partier eniga om, även om de borgerliga partierna betonar individens ansvar att själv välja det som är bra i stället för att inse att det finns ett politiskt ansvar att underlätta goda val och skapa en infrastruktur för det.
Miljöpartiet anser att alla människor vill och kan ta ansvar om de ges förutsättningar för det. Då måste man också skapa de förutsättningarna. Det är ett politiskt ansvar.
Trots insikt hos många satsas det alldeles för lite på preventiva insatser och strukturer som gynnar hälsa. För att komma till rätta med det bör regeringen tillsätta en utredning som utvärderar de pilotprojekt som drivits om främjande av hälsa och samhällsekonomi.
Folkhälsopolitiken bör bygga på bred kunskap. Det finns bred kunskap. Det finns mycket forskning som visar att jämlika samhällen har bättre hälsa än samhällen med stora socioekonomiska klyftor. Man kan också se att folkhälsa och miljö går hand i hand. Folkhälsa är egentligen den sociala dimensionen av ett långsiktigt hållbart samhälle. Om vi ska få samhället att utvecklas positivt över lång tid gäller det att få ett samhälle i balans ekologiskt, socialt och ekonomiskt. De tre perspektiven hänger ihop.
Luftföroreningar kan tyckas vara en miljöfråga. Det är fler som dör i förtid av luftpartiklar än som dödas i trafiken. Kemikalier påverkar fortplantningsförmågan och kemikalier kan påverka frekvensen av hjärtinfarkt. Frågan om transfetter kan tyckas vara en detalj. Man har gjort en studie på 87 000 kvinnor i USA. Den visar en ökad frekvens av stroke, hjärninfarkt, på grund av transfetter. Kemikaliefrågor och miljöfrågor går hand i hand med folkhälsofrågan.
Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden och hänvisar till pågående arbete. Jag tvivlar på att det kommer några resultat. Vad är det för arbete som pågår? WHO har uppmanat samtliga nationer i FN att tillsätta nationella kommissioner om folkhälsa. Det har Sverige gjort en tummetott av. Man skulle titta på nationell nivå, och sedan bidde det ingenting av det uppdraget.
Som tur är har Sveriges Kommuner och Landsting tillsatt en grupp bestående av representanter för kommuner och landsting och tjänstemän från SKL som ska jobba med förutsättningar för att skapa en mer jämlik hälsa i Sverige. Jag ser fram mot det arbetet, men jag tvivlar på att regeringen kommer att lägga fram förslag som bidrar till att vi uppnår det övergripande målet.
Numera finns det inte ens en särskilt ansvarig folkhälsominister. Det var länge sedan jag hörde något från den minister som har de övergripande folkhälsofrågorna på sitt bord; ministern är inte heller här i dag.
Många andra länder jobbar aktivt med WHO:s uppmaning att tillsätta nationella folkhälsokommissioner, som jag nämnde. Jag tycker att det är synd att Sverige har valt att inte göra det.
Jag står självklart bakom samtliga reservationer. För tids vinning yrkar jag bifall till reservation 2 om mål för folkhälsopolitiken och reservation 4 om hbt-personers hälsa.
Jag ser fram mot att få svar på mina frågor om vilken ambition regeringen har, om det finns någon ambition.