Fru talman! I detta betänkande behandlas 48 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2011 som rör folkhälsofrågor. Det finns nio reservationer och fyra särskilda yttranden. Jag ställer mig självklart bakom alla våra reservationer, men för att vinna lite tid yrkar jag bifall bara till reservationerna 1 och 4.
Jag väljer att i mitt anförande koncentrera mig på de vidare perspektiven och inte fastna i den fåra som regeringen stakat ut när det gäller folkhälsa och som i mycket innebär att individen ensam ska ta ansvaret för sin hälsa.
Jag vill tydliggöra den orättvisa som regeringens folkhälsopolitik leder till. Vi socialdemokrater fokuserar alla våra utvecklingsinsatser till att skapa rättvisa, eftersom vi vet att det är en viktig del av folkhälsan.
Det är lätt att fastna i enkla lösningar som till exempel att det handlar om lata människor som inte sköter sin hälsa. Låt mig ta ett exempel. Fysisk aktivitet och inaktivitet har många effekter på människors hälsa och på folkhälsan i stort. Som vi känner till förbättrar fysisk aktivitet hälsan på många sätt. Fysisk inaktivitet är en riskfaktor för hjärt- och kärlsjukdomar, fetma, typ 2-diabetes, sjukdomar i rörelseorganen, psykisk ohälsa och cancer. Bibehållen fysisk aktivitet genom livet bidrar till att människor kan leva ett oberoende liv långt upp i åldrarna.
Riksdagens utredningstjänst har i december 2011 beräknat att den alltmer minskande fysiska aktiviteten i befolkningen skulle innebära kostnader för samhällsekonomin motsvarande omkring 11 miljarder kronor under 2012. Med andra ord kan bristande motion i dag leda till högre samhällsekonomiska kostnader än bruk av tobak.
Som socialdemokrat anser jag att den yttersta strävan ska vara att alla människor ska kunna må så bra som det är individuellt möjligt och känna välbefinnande. Detta ska gälla oavsett om en person har en sjukdom eller en funktionsnedsättning.
En god hälsa innebär att känna meningsfullhet i tillvaron, att ha ork och att kunna styra och hantera sitt liv efter de förutsättningar man har. En människa som mår bra har större förmåga att i övrigt ta till vara sina möjligheter, engagera sig för andra och utnyttja de fri- och rättigheter som ska finnas i ett jämlikt, jämställt och solidariskt samhälle.
Jag som socialdemokrat delar Världshälsoorganisationens synsätt att en god hälsa utifrån individens egna förutsättningar ska vara en rättighet.
Folkhälsan har under lång tid i stort förbättrats i vårt land. Samtidigt har de stora skillnaderna i hälsa mellan olika sociala grupper bestått och på senare tid till och med ökat. Den rikaste tiondelen av befolkningen mår bättre som 80-åringar än vad den fattigaste tiondelen mår som 65-åringar. Män i vissa höginkomstkommuner runt Stockholm lever i snitt nio år längre än männen i några av våra Norrlandskommuner eller i fattiga förorter i storstäderna. De stora könsskillnaderna i hälsa beror i stor utsträckning på skilda livsvillkor för män och kvinnor och bristande jämställdhet. Den psykiska ohälsan har under senare år ökat påtagligt bland ungdomar och allra mest hos flickor.
Dagens stora hälsoklyftor handlar inte främst om genetik eller individens val av livsstil. Att sätta fokus på en god hälsa för hela befolkningen kräver politiska förändringar inom många samhällsområden. Det handlar om inkomsternas fördelning, jobb, fysisk planering, skola och andra liknande frågor.
Det är en politik som står i skarp kontrast mot den borgerliga regeringens politik som vill lägga ansvaret för hälsan enbart på individen. Människor formas av sina livsvillkor, och det är ojämlika livsvillkor som skapar skillnader i hälsan. Skillnader i hälsa handlar i korthet om såväl klass och kön som generation, men även etnicitet, funktionsnedsättning och sexuell läggning spelar in. För att alla människor ska kunna må bra och känna välbefinnande räcker inte frihet och materiell standard. Människor måste också kunna uppleva livskvalitet.
Målet är alltså mycket vidare än att endast den genomsnittliga hälsan ska förbättras.
För att förbättra folkhälsan har tillväxt setts som en nödvändighet, men tillväxt i sig skapar inte en bättre och jämlik hälsa. Det handlar om hur tillväxten används och fördelas.
Man kan också ställa sig frågan om konsumtionssamhället i sig har ökat den psykiska ohälsan. Klimatförändringarna kan bli nya hot mot den globala hälsan. Inte minst i fattiga länder kan konsekvenserna för hälsan bli stora. Att arbeta för en bättre och jämlik hälsa i hela världen måste därför gå hand i hand med en aktiv och solidarisk miljöpolitik.
Vilka bestämningsfaktorer styr vår hälsa? Ja, vår hälsa och vårt välbefinnande bestäms av många faktorer, men generellt sett handlar det om vilka resurser vi har och vilka risker vi utsätts för. De faktorer som får allra mest uppmärksamhet i medierna är våra levnadsvanor: hur ofta vi joggar, vad vi äter eller hur mycket alkohol vi dricker.
Individens levnadsvanor har självfallet en stor betydelse för hälsan, men vi silar mygg och sväljer kameler om vi inte ser sambandet mellan levnadsvanor och individens livsvillkor kopplat till social position. Ohälsosamma levnadsvanor hänger ofta samman med livsvillkor genom att människor med begränsade resurser har svårare att påverka sin egen situation. De löper större risk att bli arbetslösa, komma i ekonomisk kris och uppleva stress.
Om tillvaron känns pressad och framtiden oförutsägbar är man även mindre motiverad att investera långsiktigt i en god hälsa. I stället ligger det nära till hands att utveckla levnadsvanor som ger en omedelbar vinst, till exempel i form av rökning, snusning, riskbruk av alkohol eller droganvändning.
Det är den här kopplingen mellan levnadsvanor och livsvillkor som är en viktig anledning till att sätta förbättrade livsvillkor i första rummet när man ska minska hälsoklyftorna i samhället. Man måste dessutom skapa stödjande miljöer som underlättar för individen att välja hälsosamma levnadsvanor. Att sträva efter en bättre och jämlik hälsa berör därför utformningen av hela samhället. Därför har politiskt påverkbara bestämningsfaktorer en avgörande betydelse för vår hälsa.
Ett exempel på positiva hälsofaktorer är arbete. Att över huvud taget ha ett arbete att gå till är en viktig faktor, men det handlar också om god arbetsmiljö och att ha ett stimulerande och utmanande arbete som man har makt att styra över. Ofta hör sådana arbeten ihop med en hög inkomst som innebär att man fritt kan välja sitt boende och över huvud taget får större möjlighet till olika val som främjar hälsan, som exempelvis fritidsaktiviteter eller hur man tillbringar sin semester.
Hittills har regeringens politik gett till dem som redan har, och avståndet till dem som har lite eller inget ökar. Dubblering av antalet långtidsarbetslösa, den mycket höga ungdomsarbetslösheten och den växande barnfattigdomen är bara några exempel på politiskt påverkbara faktorer som kommer att leda till sämre folkhälsa i framtiden.
Låt mig sammanfatta det helt kort: Människor i olika sociala positioner har tillgång till olika resurser och utsätts för olika hälsorisker. När en sjukdom eller skada väl uppstår har människor med högre sociala positioner bättre resurser att hantera detta än personer med sämre resurser. Därmed kommer konsekvenserna av ohälsa att se mycket olika ut.
I dag är hälsa och ohälsa mycket ojämlikt fördelade i vårt samhälle. Eftersom individens och familjens relativa inkomst och förmögenhet har stor betydelse för hälsan räcker det inte att allmänt höja inkomstnivåerna eller sänka skatterna för yrkesverksamma eftersom vi då inte når de utsatta grupperna.
Människor som drabbas av arbetslöshet eller sjukdom måste tillförsäkras en inkomst som gör att de inte blir ännu mer utsatta för hälsorisker än vad själva sjukdomen eller arbetslösheten innebär. Maskorna i välfärdsnätet bör tätas i stället för att vidgas. En individ som både är sjuk och får en låg inkomst är mer sårbar för ytterligare ohälsa.
Den pågående samhällsutvecklingen tenderar att bli alltför individinriktad. Inte minst försöker kommersiella aktörer slå mynt av den utvecklingen. Ett samhälle där var och en är sig själv nog är farligt för hälsan på sikt och för solidariteten mellan människorna.
Jag vill avrunda mitt anförande med Olof Palmes ord:
Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser orättvisorna öka, arbetslösheten tillta, spekulation och fiffel gripa kring sig. När jag ser hur högerpolitiken i land efter land driver ut människor i arbetslöshet, slår sönder tryggheten men ändå inte löser de ekonomiska problemen. När jag ser in i den framtid de borgerliga tydligen har att erbjuda där löntagarna ska bli fattigare och de rika rikare, där den sociala tryggheten blir bräckligare och lyxbåtarna fler, där solidariteten blir svagare och egoismen starkare, där de starka kan ta för sig och de svaga får ta skeden i vacker hand.
Jag är en demokratisk socialist. Jag är det med stolthet över vad denna demokratiska socialism har uträttat i vårt land, jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter det borgerliga vanstyret. Och med tillförsikt, för nu vet människor vad som händer med jobben och tryggheten och stabiliteten när högerkrafterna har ansvaret.
I detta anförande instämde Christer Engelhardt, Christin Hagberg och Lena Hallengren (alla S).