Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 2 om inriktningen på folkhälsopolitiken och reservation 4 om hbt-personers hälsa.
Fru talman! Många människor har god hälsa i Sverige. Men samtidigt är hälsoklyftorna i det svenska samhället mycket påtagliga enligt
Folkhälsopolitisk rapport
från 2010, och de har ökat under det senaste decenniet. Den ökande ojämlikheten och de ökande klyftorna i det svenska samhället återspeglar sig nu också på hälsans område.
Kvinnor lever visserligen längre än män men har i stället en sämre hälsa. En viktig förklaring är att kvinnor har arbeten med hög psykosocial stress och belastningsskador. Äldre kvinnor befinner sig ofta i en isolerad social situation och har svårt att få den vård de behöver. Närmare var femte kvinna över 85 år har ordinerats antidepressiv medicin.
Risken att drabbas av hjärt- och kärlsjukdom är omkring tre och en halv gånger högre om man är låginkomsttagare än höginkomsttagare. Risken att dö i sjukdomen är mer än dubbelt så hög. Skillnaderna beror bara delvis på livsstilsfaktorer, som för övrigt också påverkas av den sociala situationen. Ändå brukar inte låg inkomst nämnas som riskfaktor för hjärtsjukdom.
Det finns mycket stora skillnader mellan olika kommuner och bostadsområden. I Danderyd är medellivslängden bland män nästan åtta år högre än i Pajala. Jämför vi bostadsområden som Rinkeby och Danderyd är ohälsotalen fyra gånger högre i Rinkeby än i Danderyd. Bland människor med funktionsnedsättning är det tio gånger så vanligt med nedsatt självrapporterad hälsa, ofta utan att den har ett direkt samband med orsakerna till funktionsnedsättningen. Det kan handla om dålig tandhälsa eller om dålig psykisk hälsa.
Som det har sagts här tidigare har ungdomars psykiska hälsa försämrats mycket påtagligt sedan början av 1990-talet. Nästan en tredjedel av de unga kvinnorna har besvär av oro, ängslan eller nedstämdhet. Allt fler ungdomar medicinerar mot depression och uppmärksamhetsstörningar.
Men hälsoskillnader är inget naturligt tillstånd. De handlar om hur vi ordnar vårt samhälle och hur delaktiga människor känner sig i de beslut som fattas. Hälsoskillnader går att minska, och befolkningens hälsa är ett av de viktigaste kriterierna på om vi lever i ett bra samhälle.
Vi i Vänsterpartiet vill återupprätta en folkhälsopolitik med det övergripande målet att minska klass- och könsklyftorna i fråga om hälsan och där man på ett systematiskt sätt påverkar de samhällsförhållanden och miljöfaktorer som skapar ohälsa.
En folkhälsopolitik värd namnet inriktar sig inte nästan enbart på frågor om individuell livsstil, utan den lyfter fram folkhälsans sociala bestämningsfaktorer om ekonomisk och social trygghet, delaktighet och inflytande, arbete och ett samhälle där alla får bidra utifrån sin förmåga.
Den borgerliga regeringen har på ett systematiskt sätt nedrustat den svenska folkhälsopolitiken och, som jag sade tidigare, gjort hälsa till en fråga om individuell livsstil. På så sätt vältrar man över skulden för ohälsan på människorna själva och deras levnadsvanor.
Som tidigare sades har Världshälsoorganisationen uppfordrat medlemsländerna att lägga fram egna program för att minska de sociala skillnaderna i fråga om hälsan. Också här är vi i Sverige mycket passiva i dag.
I den motion om folkhälsa som vi i Vänsterpartiet har skrivit har vi lyft fram några frågor som är konkreta just på folkhälsoområdet. Det är rätt konstigt att vi inte har en kontinuerlig och rutinmässig statistik som visar socioekonomiska skillnader i hälsa så att vi kan följa hur de utvecklas och dra slutsatser av det. En sådan statistik borde självklart finnas i Sverige.
Man använder också alldeles för lite hälsokonsekvensbedömningar. Det är en analysmetod som syftar till att vi som fattar beslut ska se de samlade hälsoeffekterna av ett politiskt beslut. Det borde man kunna göra på nationell, regional och lokal nivå. Genom denna metod mäter man också människors delaktighet i besluten.
Jag kan inte annat än fundera på vad en hälsokonsekvensbedömning skulle säga om försämringarna av till exempel a-kassan.
Det finns också starka samband mellan hälsa och diskriminering. I den folkhälsorapport som Folkhälsoinstitutet gjorde kom man fram till att det är färre människor som i dag känner sig diskriminerade och kränkta. Men bland de människor som är diskriminerade är den samlade ohälsan betydligt större än bland svenskarna i genomsnitt. Därför är det viktigt att kunskaperna ökar om sambandet mellan diskriminering och ohälsa. Därför har vi också lyft fram hbt-personers hälsa som en viktig del. Vi vet att till exempel unga hbt-personer oftare begår självmord, ofta mår sämre och ofta är utsatta för diskriminering. Dessa samband måste lyftas fram. Det måste finnas en medvetenhet och kunskap om detta samtidigt som vi måste motverka diskrimineringen.
Vi har också lyft fram, som sades här tidigare, att det är viktigt med långsiktiga satsningar på förebyggande insatser. Det är också viktigt att vi tar till oss lärdomar av de satsningar som görs och utvärderar dem.
Det krävs ett mer jämlikt och jämställt samhälle för att förbättra hälsan över lag och för att minska skillnader som finns i fråga om hälsa mellan olika grupper.
Om man tittar på olika former av forskning om ojämlikhet och hälsa visar den att stora inkomstklyftor försämrar människors hälsa. I ett land som Sverige är det inte i första hand människors inkomstnivå som har betydelse, utan det är den ekonomiska ojämlikheten och dess konsekvenser som ger negativa effekter på hälsan. De ekonomiska klyftorna får naturligtvis störst konsekvenser för dem med lägre inkomster. Men även i högre inkomstgrupper finns ett negativt samband mellan hälsa och ekonomisk ojämlikhet.
Då är jag lite grann tillbaka där vi började.
Vi måste ha en folkhälsopolitik där vi tittar på vilket samhälle vi vill ha och där vi gör strukturella insatser. Ska vi få en folkhälsa hänger det mycket samman med att minska klyftor mellan rika och fattiga, att minska klyftor mellan kvinnor och män, att bekämpa diskriminering och att ha ett samhälle med delaktighet och trygghet.