Fru talman! Jag ska rikta in mig på några områden som övriga talare inte har nämnt i debatten. Som sista talare hoppas jag ändå att några öron ska lyssna på de ämnen som jag tänker ta upp.
En del av motionerna och betänkandet handlar om den sociala ekonomin.
Det är ett otroligt spännande område. Det är till stor del ett ganska okänt område inom företagsvärlden.
Jag ska börja med ett citat från den tyske ekonomen och filosofen Wilhelm Röpke. Han sade följande:
"Till vilken nytta är aldrig så mycket välstånd om vi samtidigt gör världen vulgärare, fulare, mer larmande och gråare, och om människor förlorar de moraliska och andliga fundamenten för sin existens?
Människan lever helt enkelt inte av radioapparater, bilar och kylskåp allena, utan av hela den oköpbara världen bortom marknaden och resultatsiffror."
Där tycker jag på något sätt att den sociala ekonomin kommer in på ett bra sätt. Den kallas ibland för det civila samhället eller den ideella sektorn, och dess värde beräknas i olika schablonbelopp.
Wilhelm Röpke hade inget sådant begrepp som social ekonomi när han formulerade sina ekonomiska teorier och filosofiska tankar om samhällets utveckling. Men han talade mycket om civilsamhällets betydelse och vikten av demokrati och delaktighet för medborgarna.
Företagandet i den sociala ekonomin ser lite olika ut. Vi har de kooperativa företagen - ekonomiska föreningar med spännande målsättningar och sammansättningar av både fysiska och juridiska personer. Vi har också de icke vinstdrivna företagen inom till exempel vård- och omsorgssektorn och de arbetsintegrerade sociala företagen.
Den internationella kooperativa rörelsen är också förhållandevis okänd i Sverige. De kooperativa principerna, där det finns tydligt angivet att den typen av företagande handlar om ett ömsesidigt åtagande, samarbete mellan människor, att det ska utgå från ett behov och åtgärder utifrån detta, gör det många gånger mer speciellt än mycket annat företagande.
Ivano Barberini, mångårig ordförande för ICA - då talar jag inte om ICA-koncernen - International Co-operative Alliance, har sagt:
"Kooperationen ska inte efterapa det kapitalistiska företaget, men alltid och i varje fall agera på basis av det gemensamma intresset som utgår från medlemmarnas, delägarnas, behov och erbjuda en idé för ett samhälle där människor kan känna igen sig och ha en identitet."
Inte minst anger det alltså ett socialt perspektiv och ansvar, oberoende av trender med CSR. Detta förväxlas ofta. Gör man saker till förmån för en välgörenhetsorganisation eller någonting annat är man ett socialt företag. Detta hoppas jag verkligen att man håller isär.
De sociala arbetskooperativen eller sociala företagen ska alltså inte förväxlas med socialt ansvarstagande företag i övrigt, till exempel ICA-butikerna, MAX-restaurangerna och så vidare, som arbetar på ett föredömligt sätt.
Det sociala företaget ska, enligt Tillväxtverkets definition, integrera människor i samhälle och arbetsliv, skapa delaktighet för medarbetarna, återinvestera sina vinster i den egna eller liknande verksamheter och dessutom vara fristående från offentlig sektor.
Det är viktigt att själv kunna få vara med och bestämma vad man arbetar med. Att ha kontroll över sin arbetssituation och bli efterfrågad när det gäller synpunkter i beslutssituationer leder till ett empowerment. Det är en oerhört viktig del i att själv ta ett aktivt ansvar och ha inflytande över sin personliga utvecklings- eller rehabiliteringsprocess. I många av de sociala företagen, framför allt de sociala arbetskooperativen, innebär delaktigheten dessutom att medarbetarna involveras även i arbetet med att driva företag.
Sociala företag som ger möjlighet för människor att arbeta till hundra procent av vars och ens förmåga är alltså i högsta grad värda att stödja och ge möjlighet att utvecklas. Vi behöver många fler initiativ för att bredda arbetsmarknaden för många personer som står utan arbete i dag.
Fru talman! Jag har förmånen att även ha talat om socialt företagande för arbetsmarknadsutskottet. Detta är alltså två perspektiv, från arbetstagare och från företagare.
Det som jag tycker att vi ska driva på mycket mer är just detta att ge människor en chans att utifrån sin egen förmåga starta och driva företag, även om de till synes inte kan jobba åtta timmar om dagen. Att jobba hundra procent av sin förmåga handlar om att i samhället faktiskt acceptera och ha en annan attityd till människors förmåga och att faktiskt se att den förmåga som en människa har kan mycket väl ligga på två timmar om dagen, och då är det hundra procent av den personens förmåga. Det tycker jag är en otroligt viktig syn på människan.
Jag är numera Kristdemokraternas talesperson för turismpolitiken. Det är en sak som inte har nämnts i denna debatt, och det är mötesindustrin. Vi talar oss gärna varma - även jag - om turismen på lokal och regional nivå när det handlar om att utveckla små och medelstora företag. Men när det gäller mötesindustrin handlar det om att se att det där finns en potential att utveckla i landet. Mötesindustrin själv har gjort en strategi som har skickats ut och som man kallar
Möten för tillväxt
. Där talar man om att man har gjort beräkningar på detta. Man säger att mötesindustrin står för ungefär hälften av turismen i Sverige, alltså ungefär 125 miljarder per år. Mötesindustrin är den turism, eller vad man ska kalla den, som genereras genom konferenser, kongresser och andra möten med ett större eller mindre antal deltagare.
Vi som är aktiva i partierna och åker runt på partikongresser, kommundagar och så vidare vet att det inte finns så många möjligheter för kongresser med fler än 1 500 personer i Sverige. Vi är på ungefär samma ställen med jämna mellanrum. Det är klart att detta skulle behöva utvecklas i Sverige. Jag tror att vi skulle få fler internationella kongresser på det sättet.
Vi här kan faktiskt påverka detta på olika sätt och se till att det faktiskt blir lite större rotation på de ställen man väljer när man har olika evenemang.
Man räknar med att varje person som är ute på en sådan tillställning - konferens eller kongress - genererar tre gånger så mycket som den genomsnittliga vanliga turisten, vilket gör att den lokala näringen som står för mat, hotellrum, gåvor, blommor, transporter och annat som ska köpas ger det lokala näringslivet extra intäkter vid varje evenemang.
Jag tror mycket på att man ska jobba mer med mötesindustrin. Jag har läst turismvetenskap - inte så många poäng - men en sak som man talar tydligt om är att det måste finnas en lokal förankring hos befolkningen för att turismen, oavsett karaktär, ska nå framgång.
Jag kommer från en valkrets där Dalsland ingår - Sverige i miniatyr som det brukar kallas. Där har turismen och även mötesindustrin tagit lite mer fart under de senaste åren. Det beror helt enkelt på att lokala investerare har tagit över verksamheter. De har rustat upp fastigheter och gett möjlighet åt de redan boende att faktiskt ha kvar en fungerande kollektivtrafik som också har utvecklats.
Min önskan, oavsett turism eller annan verksamhet, är att fler kapitalstarka personer ska våga satsa lokalt så att innovatörer och visionärer ska kunna stanna på orten men ändå kunna utveckla sina idéer. Att uppmuntra samarbete mellan näringslivet, det civila samhället och offentliga verksamheter tror jag är ett sätt för att kraftsamla, speciellt på mindre orter.