Fru talman! Är man för humanitärt bistånd måste man också, tycker jag, stå upp för de eventuella risker som följer med humanitärt bistånd. Det säger sig självt att vi jobbar - inte minst i det fall som vi diskuterar i dag, nämligen Nordkorea - i extremt svåra situationer. Det är svårt på det personliga planet för de hjälparbetare vi skickar ut för att fullfölja våra egna ambitioner, men det är också svårt att verka i ett land som Nordkorea där vi inte har tillgång till fria medier, där det inte finns civilsamhällesorganisationer och där vi inte kan få återrapportering. Då är det naturligtvis svårare från myndigheters sida att följa det humanitära biståndet. Det säger sig självt.
Vad är då konsekvensen av detta? Om man är för humanitärt bistånd måste man vara duktig på att bedöma riskerna när man arbetar med detta men fortsätta, tycker jag, att ge humanitärt stöd, och det är inte för att Nordkorea nu gör provokationer i grannområdet. Jag vill inte köpslå med biståndet. Det humanitära stödet från Sverige har sedan 90-talet varit inriktat på att år från år adressera de grundläggande problem som vi nu ser på grund av att vi arbetar i en diktatur.
Nästan 30 procent av barnen är undernärda. Vi vet av beräkningar från Unicef att får man inte tillräcklig näring de första två åren blir man skadad för livet. Tack vare de humanitära organisationerna och FN har vi bevis för att den undernäring som är så utbredd nu riskerar att också genetiskt vidareförädlas i Nordkorea på grund av denna stenhårda diktatur. Det får bestående konsekvenser i samhället när människor inte får tillgång till vacciner eller tillräckligt näringsrik mat och där folk svälter ihjäl på grund av denna stenhårda diktatur.
Om vi då är rädda för riskerna som är förknippade med att verka i en diktatur och inte vill ge humanitärt bistånd får vi också ta konsekvenserna, då den hjälp vi trots allt får in i så fall helt skulle strypas.
Sverige är en av de kontinuerliga givarna till detta. När det gäller finansieringen via FN skickade man nu i slutet av april ut en emergency till alla oss som är aktiva i det humanitära systemet. Där meddelades att finansieringen för Nordkorea uppgår till knappt 30 procent av de behov som FN har kalkylerat.
Därför menar jag att alla vi som vill stå upp för de humanitära principerna och som vill ta det humanitära ansvaret för medmänniskor, varhelst de befinner sig i världen och vilka regimer det än må handla om, med ett ambitiöst humanitärt bistånd också måste vara beredda att jobba i sådana svåra miljöer som Nordkorea representerar.