Herr talman! Jag tackar biståndsministern för svaret och poängterar att hon och jag är helt överens. Det övergripande målet för Sveriges humanitära bistånd bör vara att lindra nöd och upprätthålla mänsklig värdighet och inte minst rädda liv.
Givetvis ska varje land ha det största ansvaret att möta de humanitära behoven som finns i det egna landet, men man får vara försiktig med att dra det för långt. Med en sådan utgångspunkt kan man nästan tolka det som att man inte ska ge bistånd till behövande länder, och det är ingen väg som jag vill gå. Annars kan man tolka det som att man ska ge väldigt stora summor pengar till olika länder utan att följa upp eller ställa krav på vart pengarna eller biståndet går.
Länder som hjälper till med exempelvis humanitärt bistånd bör givetvis ställa krav på mottagarlandet. Att enbart skicka bistånd utan att se vad som händer med det kan helt enkelt vara kontraproduktivt för syftet med biståndet. Frågar du mig ska syftet givetvis vara att hjälpa så många människor i nöd som möjligt.
Nordkorea är världens mest slutna land. Det är en stenhård diktatur där man egentligen inte har särskilt mycket insyn i vad som händer. Trots svält och lidande bland den fattiga befolkningen satsar kommunistdiktaturen enorma summor pengar på en militär upprustning. Sverige är en av de mest generösa biståndsgivarna till Nordkorea, och jag skulle säkerligen kunna vara stolt över det om jag nu visste vart biståndet gick och hur det användes.
Herr talman! Det jag funderar över när jag står här är egentligen om inte biståndsministern ser att det kan finnas en möjlighet att det slutna Nordkorea kan förändras om länderna runt omkring ställer hårdare krav. Biståndsministern är tydlig i sitt svar med att hon önskar möta de humanitära behov som finns i Nordkorea, och det vill jag också. Hur det ska göras verkar det däremot vara tyst om.