Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för ett väl avvägt svar.
För ett stort antal år sedan, 1980 tror jag att det var, befann jag mig i ett politiskt väldigt isolerat land tillsammans med dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin på en journalistresa. Vi färdades till Cabora Bassa i Moçambique och hamnade även i Bejra. Det var den kanske mest skakande upplevelse som jag har varit med om, för där såg jag inte bara hundratals utan tusentals barn med uppsvällda magar som led fruktansvärt av hunger. Vi färdades dit i stora ryskbyggda helikoptrar. Men vi såg på plats också någonting annat, nämligen rispåsar med denna text: This is a gift from US people - detta är en gåva från det amerikanska folket.
Det här, herr talman, illustrerar väl vikten av att vi har ett humanitärt bistånd som inte förblandas med vilken regim det går till, ett bistånd som vi just har till Nordkorea, detta enormt isolerade land där man inte ens kan ge bistånd till den politiska oppositionen, för den är så förtryckt att den inte finns över huvud taget. Det kan vi göra när det gäller Vitryssland till exempel, för där är inte förtrycket så stort. Det är en väldigt viktig sak att vi kan fortsätta att stödja den politiska oppositionen i till exempel Vitryssland. Det skulle vara glädjande om vi också kunde göra det i Nordkorea, men det går inte. Där får vi inrikta oss på att ge hjälp via FN, Rödakorsfederationen och andra internationella organisationer.
Herr talman! En del frågeställningar är väldigt avslöjande, och det är Markus Wiechels frågeställning, nämligen om Sverige ska fortsätta att bidra till Nordkoreas militära upprustning. Det vore helt absurt att Sverige genom att ge pengar som går in i Nordkoreas eller andra staters budgetar skulle bidra till militär verksamhet. Det är väldigt viktigt att vi ser till att skilja på regimerna och att biståndet går till förtryckta, hungrande och lidande människor.
Vi vet just från Nordkorea, inte minst tack vare ledamoten Kent Härstedts upprepade besök i landet, att det finns ett behov av relationer och kontakter med demokratiska länder. Det år då förre statsministern Göran Persson var ordförande i EU besökte han också Nordkorea. Det var väldigt viktigt också i det avseendet att vi hade några kontakter över huvud taget, för det ger möjlighet att implementera andra tankegångar än de som man har nu.
Men frågan om vi ska fortsätta att ge bidrag till Nordkoreas militära upprustning finner jag tyvärr symtomatisk för en syn som frodas inom ett visst parti i det här landet och som inte har något som helst stöd, vare sig i verkligheten eller i svenska folkets sinne.