Fru talman! Tack igen för interpellationen, Markus Wiechel, och tack för intresset! När det gäller den konkreta frågan är det bra att vi har fått diskutera varför vi över huvud taget måste engagera oss i Nordkorea. Grundorsaken till fattigdomen och svälten är att det inte finns en fungerande demokrati eller någon som helst respekt för mänskliga rättigheter i det systemet. Därför är vi sedan ett antal år tillbaka engagerade med humanitärt stöd i landet.
Frågan är hur vi kontrollerar att hjälpen når fram i dessa extremt svåra miljöer där vi inte kan använda oss av vanliga kontrollmekanismer som fria medier, frivilligorganisationer och annat. Vi jobbar nära FN-organen eftersom de har system för direktleveranser. På så sätt kan man på plats följa hur många barn som till exempel blir immuniserade via Unicef. Vi jobbar mycket med Röda Kors-federationen och använder oss av exempelvis Rädda Barnens internationella verksamhet, som direkt kan återrapportera för att undvika de risker som vi ser finns.
Jag har, fru talman, sagt att med den svårarbetade situationen kan jag inte gå i god för att inte bistånd, kanske inte från Sverige men över huvud taget, någon gång kommit på villovägar givet att vi har med en sådan svårartad regim att göra. Därför är det bra att vi i dag kunnat diskutera riskerna med detta. Framför allt är det bra att jag kunnat redogöra för att Sida gör allt som står i dess makt för att kunna följa biståndet hela vägen och återrapportera om något går fel. Jag har också kunnat redogöra för att vi i den här specifika situationen har regelbundna samtal med FN-systemen så att de kan se till att systemen är så vattentäta som möjligt och inte ska kunna missbrukas, utan hjälpen ska kunna nå fram till alla de nödlidande som vi i dag har att bry oss om i Nordkorea.