Fru talman! Återvinning av material är en undanskymd klimatinsats. Om man använder återvunnet material för att göra en produkt i stället för att göra den av alldeles nytt material, så kallat jungfruligt material, sparar man mycket energi. Det finns beräkningar som visar att om vi återvinner material kan en hel del koldioxidutsläpp undvikas någonstans i världen.
Här är några exempel. För varje kilo plast som återvinns sparas ungefär två kilo koldioxidutsläpp. Det betyder att den som återvinner diskborstar, ketchupflaskor, blomkrukor och annat är klimatsmart. Återvinner man ett kilo stål minskar koldioxidutsläppen med drygt ett kilo. Det finns en tävling för fjärde- och femteklassare som går varje år där de samlar kapsyler. Förra året fick de in hela 64 ton kapsyler. Tack och bravo till er, skulle jag vilja säga.
Men samtidigt är det tråkigt att konstatera att mycket metall i dag läggs på deponi. Vi vuxna når inte insamlingsmålet för metall. När det gäller aluminium sparar man hela 90 procent av energin om man gör aluminium av bara återvunnit material i stället för att nytillverka. Det finns beräkningar som visar att om varje svensk källsorterade ytterligare ett halvt kilo aluminium, som kaviartuber, matformar och värmeljusformar, skulle koldioxidutsläpp motsvarande oljeuppvärmning av 10 000 småhus under ett år sparas. Återvinning som klimatinsats har förbisetts av många.
Riksdagen har som mål att 50 procent av hushållsavfallet ska återvinnas senast 2010. Vi är inte där riktigt än, men det finns goda chanser med ökad källsortering. Det finns helt klart potential att sortera ut fler förpackningar, mer matavfall och göra annan materialåtervinning. Om vi når målet att hälften av soporna återvinns är det bra, men i längden är det en alltför låg ambition.
För att återvinningen ska öka måste det finnas ett stort förtroende för insamlingssystemen och bra styrmedel. Huvudtanken måste vara att det är enkelt för konsumenter och effektivt för samhället att återvinna. Därför måste producentansvaret utvecklas och ses över och servicenivån för konsumenterna ökas.
I morse tänkte jag gå till den återvinningsstation som jag använder här i Stockholm. I det hus där jag har övernattningslägenhet finns det ingen insamling av plast, metall eller kartong. Visserligen har återvinningsstationen varit ganska smutsig, och det finns inte någonstans att tvätta händerna när man har kastat sitt avfall i boxarna, men jag går ändå dit ibland. Men i dag var stationen borta. Det fanns inte heller någon information om vart jag skulle gå i stället. Detta är ett exempel på bristande service.
När det gäller butiker som ska ta emot avfall är också servicenivån varierande. Vissa tar emot uttjänta varor - andra inte. Man ska leta upp någon i personalen och personligen lämna över sina varor. Det är ju lite lagom roligt ibland. Är servicenivån låg och det upplevs som krångligt att återvinna hamnar avfallet i soporna, och det gör en del i dag, tyvärr alltså helt i onödan.
Ett steg framåt är att det nu i vår kommer en proposition som heter
Godkända system för insamling av förpackningsavfall
som syftar till att insamlingssystemen ska bli bättre genom tydligare krav och att kommunernas tillsyn ska underlättas.
Jag vet också att Naturvårdsverket har fått i uppgift att utreda förutsättningarna för att ändra dagens förpackningsbaserade producentansvar till ett ansvar som utgår från material. Det uppdraget ska redovisas senast den 1 december 2008. Det är ett viktigt uppdrag, och det ska bli spännande att se resultatet.
Jag har också tittat igenom Naturvårdsverkets delmålsrapport om avfall från september förra året. Där ger de förslaget att delmålet till 2015 ska kompletteras med att återvinningsinsamlingen ska vara estetiskt tilltalande, ha god tillgänglighet och säkerställa en separat hantering av farligt avfall. Minst 90 procent av hushållen ska vara nöjda med insamlingen. Det tycker jag är ett bra mål som regeringen och riksdagen ska anamma.
Utöver generellt ökad återvinning måste också mängden farligt avfall minska, både totalt och i soporna. I min övernattningsbostad, om jag får återkomma till den, finns det heller ingenstans att lämna elskrot, glödlampor och annan belysning, för återvinning. Dessa varor har jag inte heller kunnat lämna på närmaste återvinningsplats, och likadant är det i många kommuner runt om i landet. Det finns uppgifter om att det säljs mer än 60 miljoner glödlampor i Sverige varje år men att en mycket liten del av dem går till de företag som ska hantera återvinningen av dem.
I varje glödlampa finns det en liten mängd bly, och detta bly hamnar alltså i soporna eller ligger och samlar damm i folks hem. Sedan sommaren 2001 finns det en lag på att glödlampor ska samlas in, men många medborgare hänvisas till återvinningscentraler som ligger utanför stadskärnorna, och man behöver dessutom bil för att nå dit. Därmed blir glödlamporna en av de största källorna till spridning av bly i naturen, och det är inte acceptabelt, tycker jag.
I Göteborg är ett försök på gång. Där har man ställt ut återvinningsbehållare för farligt avfall i affärerna, där folk handlar sina dagligvaror. Den behållaren kallas för Samlaren. I den kan man förutom lampor också lämna batterier, och i några av återvinningsbehållarna finns även möjlighet att lämna elprylar såsom rakapparater, mobiltelefoner och sprejburkar. Det här är ett mycket intressant projekt som är värt att följa.
Jag har också skrivit en enskild motion om att utreda förutsättningarna för pant på mobiltelefoner och andra produkter som innehåller metaller. De senaste åren har 25 miljoner mobiltelefoner sålts i Sverige, men bara en sjundedel återvinns. Syftet är förstås att mer elskrot ska tas om hand ordentligt.
Jag har fått reda på att Avfall Sverige tillsammans med El-Kretsen nu har ett projekt för att undersöka vart elavfallet tar vägen och analysera det befintliga insamlingssystemet. Det resultatet ska redovisas i juni 2008, och visst är det rimligt att invänta utredningen.
Utskottet har också uttryckt att det är av största vikt att producentansvaret utvecklas så att alla typer av uttjänta produkter kan omhändertas effektivt, och om den utredning som nu görs visar på brister i systemet ska lämpliga åtgärder vidtas. Så långt är jag nöjd.
Slutligen vill jag uppmana kommunerna att vara aktiva i upphandlingen av tjänster inom avfallshanteringen. Många kommuner förbränner i dag avfall utan att fråga sig om avfallet skulle kunna återvinnas. Det finns många hängivna, skickliga entreprenörer inom återvinning som inte får visa vad de går för eftersom kommunerna gör som de tidigare gjort. Med en aktiv upphandling med höga miljökrav kan vi få mer entreprenörskap och billigare avfallshantering, och framtida generationer kan också få en bättre miljö.
Med detta sagt yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande.