Herr talman! Ulrika Westerlund efterlyste ju repliker, så jag bjuder på det.
Det var väldigt mycket fokus på barns rättigheter i anförandet, men låt mig påminna Ulrika Westerlund om att dagens debatt inte handlar om 13−14-åringar utan om 15−17-åringar.
Ulrika Westerlund har ett gärningsmannaperspektiv och talar om att gärningsmannen måste få rehabilitering och så vidare, vilket jag i och för sig kan hålla med om.
Men för något år sedan var jag i Farsta, där en 15-åring hade gått ut på torget med ett automatvapen och skjutit två eller tre människor till döds. Det var helt oskyldiga människor som kom i vägen. I ett annat fall trängde sig en 15-åring in i en villa en kväll. Först sköt han pappan på nedervåningen, och han avled. Sedan rusade han upp i trappan där mamman stod med sin lilla bebis. Hon försökte undkomma men blev skjuten i ryggen.
I Ulrika Westerlunds värld, är dessa barn – som Ulrika Westerlund väljer att kalla dem – själva offer? När Ulrika Westerlund talar får man ju intrycket att det är synd om dessa barn. Jag kan förstå att de har hamnat snett i livet, men någon som är 15, 16 eller 17 år måste också ta ansvar för sina gärningar. De saknar knappast insikt om att de begår allvarliga brott. Killen som sköt i villan såg det ju som ett steg upp i den kriminella karriären.
Vad ska vi göra med dessa personer utifrån Miljöpartiets perspektiv?