Herr talman! Tack, Mikael Damsgaard, för frågorna och kommentarerna!
Det här är ett område där olika intressen står mot varandra. Då menar inte jag gärningspersonens intressen, med fokus på den unga personens väl och ve, som vi diskuterar här i dag. Jag försöker att ha fokus på samhällets intressen av olika saker. Här finns det olika typer av intressen, som är det som hela kriminalvården går ut på.
En person som har begått ett brott måste också få ett straff. Om den inte får det rubbar vi alla människors tilltro till samhället. För mig är det lite därför som vi har mycket av kriminalvården.
Om du begår ett brott som är brottsligt enligt en lag som vi har stiftat i Sverige måste det få en konsekvens. Om det inte får någon konsekvens förstår man inte vad som ska gälla i samhället, och då rubbas samhällskontraktet. Det måste alltså få en konsekvens.
Sedan är det ganska lätt att ta till det. Det ska vara inlåsning, och det ska vara inlåsning länge. Då visar man krafttag. Det upplevs som att man vidtar åtgärder där man verkligen tar brottsoffrens perspektiv på allvar.
Problemet är att det inte är det som forskning visar är mest effektivt för att förhindra återfall. Här gäller det att väga olika insatser mot varandra.
Det är inte realistiskt att tro att ett barn, en ungdom, som har begått ett grovt brott, till exempel dödat någon annan person, inte ska vara inlåst. Jag tror att de personerna alltid kommer att behöva vara inlåsta under en viss tid.
Frågan är med vad vi ska kombinera den inlåsningen för att skydda samhället. Människor ska uppleva att vi tar brottslighet på allvar och att vi gör vårt yttersta för att förhindra att det ska hända igen. Det gäller att samtidigt kombinera det med öppna former av straffavtjänande och utslussning i slutet av ett straff. Det kanske till exempel ska ske under en ganska lång period för att i möjligaste mån försöka förhindra att personen kommer ut och begår grova brott igen. Det är vad vi verkligen vill undvika.