Herr talman! Ett bra test för att se om tankegångarna håller brukar för mig vara att prata med barn.
Jag tänker mig att Ingemar Kihlström kommer in till en familj som sitter vid köksbordet och räknar på hur ekonomin ska gå ihop nu när reglerna snart ändras. Föräldrarna får gå ut från rummet, och Ingemar Kihlström ska förklara hur bra det är för familjen att det nu sätts press på föräldrarna. Det kommer förvisso att bli trasiga skor, och det kommer att bli svårt att delta i fritidsaktiviteter och i föreningsliv, men man gör det för en större sak.
Jag tror att detta är en väldigt svår diskussion att ta, och jag tror att det finns andra sätt att bryta utanförskapet än att ta bort 75 procent av försörjningsstödet för barn nummer fyra och uppåt.
Ett sätt är att bedriva en aktiv arbetsmarknadspolitik som sätter människor i arbete. I den paletten kan man ha med extratjänster, praktikplatser, yrkesutbildning och folkhögskolor – det är egentligen bara fantasin som sätter gränser.
Här är aktivitetskravet ett mycket välkommet bidrag. Men jag måste ändå säga att jag blir förvånad över att Kristdemokraterna inte bara har gett sig i diskussionen utan också verkar framhäva att man är stolt över att man nu ger barn sämre – rejält sämre – förutsättningar i livet på den enda grunden att de råkar ha många syskon.