Fru talman! Nu hänger jag inte riktigt med. Liberalerna och de andra partierna i Tidösamarbetet har ägnat en stor del av den här debatten åt att förklara hur osams vi inom oppositionen är. Jag frågade om regeringens politik, och när det blev lite känsligt började Liberalernas ledamot helt plötsligt säga att han inte kan svara för Sverigedemokraternas politik. Om man nu har gått ut med ett blågult samarbete och att det är så otroligt fantastiskt att Tidögänget är så samspelt att till och med Sverigedemokraterna ska kunna få ta plats i regeringen måste man nog också kunna svara för regeringen, oavsett vilket parti man tillhör.
I Uppsala ser vi strömhopp från Liberalerna. Många anser att Liberalerna inte längre är liberaler. Det som är styrkan i liberal ideologi – det som tilltalar mig – är grunden, som handlar om mänskliga rättigheter och att vi föds som fria individer. Vi är tomma blad. Staten ska inte förtrycka eller begränsa oss. Vi ska i stället få hjälp att nå vår fulla potential, oavsett vilka våra föräldrar är och oavsett hur vi har kommit hit.
Hur känns det då för en liberal att gå in i ett rum där det sitter barn med föräldrar som har psykiska problem och väldigt långt till arbetsmarknaden och till ett lönearbete och säga ”Vi gör det här för att det är ett varmt och bra förslag, eftersom det på sikt kommer att göra att barn kommer att ha föräldrar som är ute på arbetsmarknaden”?
För mig är det här motsatsen till liberal politik. Det är hård och hjärtlös politik mot samhällets allra mest utsatta barn.