Herr talman och ledamoten! När det blev prat om plikt, rätt och sådant kände jag att jag behövde räta ut några frågetecken i debatten.
Först och främst är det faktiskt ni som höjer bidrag. Det här eviga pratet om att vi håller på med något slags bidragsivrande stämmer inte, utan det vi gör är att säkra tryggheten. Det är det som har varit en framgångshistoria för Sverige – att vi satsar på och investerar i jobb och att vi ser till att det finns ett trygghetssystem när man av en eller annan anledning faller ur detta. Det är skillnaden mellan oss och er.
Vi säger inte nej till massiva reformer, som vi har väntat på i flera år, närmare bestämt fyra år. Nu hör jag här att de ska komma. Det hade varit jättefint om vi hade väntat tills alla dessa reformer är satta i rullning. Sedan kan vi som sagt börja prata om vad vi ska ta som nästa steg, för ingen ska fastna i ett långvarigt bidragsberoende. Det är inget snack om den saken.
Det vi säger nej till är att straffa barn. Vi i Vänsterpartiet vill investera i barn; vi vill inte straffa barn. Vi säger inte nej till reformer utan till straffandet. Det är bara att titta på vår politik. Vänsterpartiet är ett arbetarparti, och det säger väl allt! Det är det som är vår grund.
Jag vill ställa en fråga som jag inte fick svar på tidigare. Vad händer med dem som ramlar ur ert system? Vart ska de här barnen ta vägen? Vi vet att kyrkan, till exempel, redan har larmat om att bördan på civilsamhället börjar bli för tung. Det kommer att finnas familjer som kommer att falla väldigt hårt igenom er mycket märkliga reform. Vad ska hända med dem? Det vill jag jättegärna ha svar på.