Fru talman! Tack för frågan, ledamoten Maj Karlsson! Jag vill inte fjäska, men jag uppskattar det engagemang och den ärliga argumentation som ledamoten framförde här i kammaren. Det är första gången vi debatterar med varandra. Jag uppskattar det.
Jag instämmer inte i att det är en fattiggörande reform som regeringen går fram med. Vi går fram med en reform för att minska bidragsberoendet. Vi vill stärka arbetslinjen och upprätthålla försörjningsstödets roll som det yttersta skyddsnätet. Det i sig betyder inte att ekonomiska konsekvenser saknar betydelse. Det gör de självklart inte. Men regeringen är tydlig med att vissa hushåll, särskilt de större, får lägre nivåer än i dag.
Regeringen bedömer samtidigt att biståndet fortsatt ska tillförsäkra en skälig levnadsnivå. Det är en grundläggande princip. Det avgörande är också att reformen inte står ensam. Den är en del av en bredare arbetslinje.
Jag tror att system som försvagar drivkrafterna till arbete skadar barn i längden. Jag hörde ledamotens anförande tidigare och kunde känna väldigt mycket med det som sades. Jag har vuxit upp i en liknande situation, även om det inte går att översätta helt och hållet. Vårt svar är det som jag önskar hade funnits lite mer på den tiden: att föräldrar ska få stöd för att komma i arbete, lära sig svenska, delta i samhället och bli självförsörjande. Det är helt enkelt så jag tror att barns livschanser stärks på riktigt.
Vi får inte bli ett samhälle som nöjer sig med att enbart betala ut bidrag och hoppas på det bästa. Vi måste jobba brett med att hitta metoder och vägar framåt, likt det förslag som vi nu har lagt fram för att föräldrarna ska få en verklig väg till arbete.