Fru talman! Tack, ledamoten, för följdfrågan!
Jag håller inte med. Jag tror att vi ser samma problem. Jag tror att våra båda partier ser den verkligheten och förstår vilka förutsättningar de här människorna har. Men det är uppenbart att vi landar i olika slutsatser om hur man ska lösa problematiken.
Politiken har trots allt ansvaret och måste agera på det som sker i samhället. Då har vi landat i att alltför många människor i det här landet har fastnat i ett långvarigt försörjningsstöd. Det gäller inte minst personer med svag anknytning till arbetsmarknaden. Vi anser inte att det är medmänsklighet om politiken säger: ”Vi gör ingenting. Vi ändrar ingenting utan låter systemet fortsätta som det är.” Det är en form av uppgivenhet som inte gör de här människorna gott.
Ledamoten talar om mänskliga behov och förutsättningar. Det vill jag påstå att vi också gör genom den här reformen. Men det får som sagt inte stanna vid bara en utbetalning varje månad. Det måste handla om språkinsatser och utbildning och att människor kommer in i arbete och vår samhällsgemenskap. Det är hela poängen.
Det ekonomiska biståndet ska fortsatt tillförsäkra en skälig levnadsnivå. Det finns inget att diskutera där. Och det finns fortfarande utrymme för individuella bedömningar, särskilt när barn påverkas. Det står tydligt i propositionen.
Vid akuta situationer ska bistånd fortfarande kunna lämnas även till personer som till exempel inte har laglig rätt att vistas i landet. Det innefattar tyvärr även barn i många fall.
Fru talman! Vårt alternativ, som vi till fullo står bakom och kan motivera, är att reformera systemet så att fler människor får en egen försörjning. Jag skulle inte säga att det är en form av hårdhet, utan det är ett ansvar och ett löfte gentemot dem.
(Applåder)
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 26 maj.)