Herr talman! Näringspolitikens utformning har
kommit att diskuteras mycket intensivt under den
senaste tiden - som flera talare påpekat tidigare. Or-
sakerna är naturligtvis den oerhört höga arbetslöshe-
ten vi har att brottas med, den svaga ekonomiska
utvecklingen och nu, inte minst, den senaste tidens
diskussioner om att alltfler svenska storföretag över-
väger att flytta sina huvudkontor från Sverige till
länder där man upplever näringsklimatet som mer
gynnsamt för företagen eller för att komma närmare
de största marknaderna.
Det betänkande som vi nu behandlar är ett slags
uppsamlingsheat där näringsutskottet behandlar ett
hundratal yrkanden som rör näringspolitiska frågor.
Samtliga dessa yrkanden avstyrks. Med utgångspunkt
i det kan man fråga sig om allt är frid och fröjd, efter-
som ingenting behöver göras, inga goda idéer finns
presenterade i de hundra yrkandena. Så är det natur-
ligtvis inte.
Vi har stora problem i Sverige för närvarande.
Lennart Beijer sade i sitt inlägg att det finns en pes-
simism bland en del partier som verkar i kammaren.
Man kan välja att bortse från arbetslösheten, den
svaga ekonomiska utvecklingen, från risken att vi
förlorar ytterligare svenska företag från vårt land. I så
fall ser naturligtvis landet betydligt bättre ut. Men om
man vill se sanningen i vitögat och konstatera att vi
har en rekordhög arbetslöshet, vi har brister i syssel-
sättningen, måste vi ändock diskutera problemen.
Arbetslösheten tycks ha bitit sig fast på en oaccep-
tabelt hög nivå. Kostnaderna beräknades nyligen -
som Lennart Beijer nämnde - uppgå till omkring 155
miljarder kronor per år. Effekterna är naturligtvis
förödande för enskilda människor, men också för
landets ekonomi. Detta är ett slöseri utan like. Det
finns alltså pengar som kan användas på ett mer of-
fensivt sätt än att utbetalas till passivt kontantstöd
eller till åtgärder.
Ett annat problem är sysselsättningen i vårt land.
Den har inte varit lägre sedan mitten av 70-talet. En
engelsk ekonom-historiker hävdade nyligen att den
inte har varit lägre sedan industrialismens genombrott.
På ungefär hundra år har sysselsättningen inte varit
lägre än i dag. Det är naturligtvis ett betydande be-
kymmer. Det innebär att allt färre människor skall
försörja alltfler. Nu lever vi i en situation med en
internationell högkonjunktur, men när problemen
kommer tillbaka kommer detta att göra Sverige oer-
hört utsatt.
När man tittar på OECD:s välfärdsliga kan man se
att Sverige har rutschat ned från en tredjeplats 1970.
Jag minns när jag var barn. Då var det Sverige,
Schweiz och USA som tävlade om att vara rikast i
världen. Nu är vi nere på 18:e plats. Det får ju de
svenska OS-insatserna att framstå som oerhört fram-
gångsrika.
Vad gör då regeringen i den här situationen? Sva-
ret är tyvärr: inte särskilt mycket. Vad gör utskottet?
Ingenting mer än att man effektivt sopar undan de
yrkanden som har kommit från andra som inte är fullt
så nöjda med situationen.
Att den svenska politiken har misslyckats råder
det ju inga tvivel om. Det fordras ett radikalt nytän-
kande för att vända utvecklingen.
Ekonomin spelar naturligtvis en stor roll när det
gäller de frågor som jag har nämnt. Vi får mindre
pengar i plånboken. Arbetslösheten blir besvärande,
och statsfinanserna utsätts för mycket stora påfrest-
ningar.
Men bakom alla dessa siffror står enskilda männi-
skor som inte längre har något arbete att gå till. Vi har
nog alla vänner, släktingar, bekanta som år ut och år
in, decennium efter decennium har gått upp tidigt på
morgnarna och packat sin väska för att i ur och skur
ge sig av till en arbetsplats för att där finna en arbets-
gemenskap och göra en insats som bidrar till att ge
livet en mening. Det är då naturligtvis ett rasande hårt
slag om man får beskedet att man inte behövs längre.
Detsamma gäller den unga mannen eller den unga
kvinnan som har gått ut skolan efter många år och
som möts av beskedet: Sorry, du behövs inte här. Det
är verkligen ingen bra start på vuxenlivet.
Vad gör vi då? Ser man tillbaka finner man att det
finns en mängd framgångsrika storföretag. Detta är
unikt i ett internationellt perspektiv. Som exempel kan
nämnas AGA, Volvo, ABB, Alfa Laval, Tetra Pak,
Saab, Atlas Copco, SKF, Sandvik, Ericsson och Ast-
ra. Nästan alla dessa företag bygger på idéer som är
ungefär hundra år gamla. Det var en period i Sverige
när vi låg före. Innovationerna haglade och på dessa
lever vi än i dag. Men det är dagens små och medel-
stora företag som skall bli morgondagens storföretag.
I dag växer inte de små företagen som de borde, och
företag kommer inte till i den utsträckning som vi
skulle önska. Vi måste få till stånd en renässans för
företag och företagare. Det behövs många försök,
varav en del kommer att misslyckas medan andra
kommer att lyckas och bli morgondagens Ericsson,
Astra, SKF eller vad det nu kan vara.
Politiken måste alltså inriktas på att ge goda förut-
sättningar för nya och växande företag. Nya företag
skapas enbart när enskilda människor finner det vara
mödan värt att starta ett företag i liten skala eller att
utveckla en befintlig verksamhet. Då gäller det för
politiken att sänka trösklarna och undanröja hindren.
En riktig politik ger förutsättningar för fler jobb.
Jag tror inte - som här har föreslagits tidigare - att
vägen är att vi skall arbeta mindre eller att vi skall
fördela arbetslösheten oss emellan. Jobb finns, jobb
måste utföras och med rätt politik går det att få fram
fler jobb i Sverige.
Till en del handlar det om attityder till företagan-
de. Där finns det mycket att göra för att skapa en mer
positiv stämning kring företagandet.
Det behövs stabila spelregler, som vi har resonerat
om många gånger tidigare.
Statens roll måste klargöras. Detsamma gäller na-
turligtvis att kommunernas roll som domare, inte som
spelare, på en marknad måste klargöras.
Vi måste ha skatteregler som inte konsekvent
missgynnar investeringar i företag i förhållande till
riskfritt banksparande.
Vi måste satsa mer på utbildning, införa utbild-
ningskonto och lärlingssystem, för att få in ungdomar
inte minst i industrin.
Vi måste få en arbetsrätt som är bättre anpassad
till de mindre företagens förutsättningar.
De absurda reglerna om förtida momsinbetalning-
ar måste bort.
Som flera här har betonat måste vi avbyråkratise-
ra, dvs. införa en regelrätt klappjakt på onödiga regler
och uppgiftslämnande. Under den tid som har gått
sedan vi debatterade näringspolitik senast har ett antal
initiativförsök i utskottet slagits tillbaka, trots stats-
ministerns ord i den här riktningen.
Vi måste också öppna den privata tjänstesektorn
och gynna sparandet.
Politiken skall alltså inriktas på att sänka trösklar-
na och på alla sätt att underlätta för startande och
utvecklande av verksamheter. Politiken kan bidra till
att skapa ett klimat som gör att den dystra utveckling-
en bryts.
Den bild som är ganska pessimistisk för svensk
del går att vända, men då fordras också att politiken
ändras. Som jag sade har det funnits hundra olika
förslag som utskottet har behandlat. Alla har avvisats.
Då kanske regeringen har någonting annat att sätta i
stället, några andra friska förslag som skulle kunna
vända utvecklingen. Annars förefaller det som att man
är nöjd med situationen. På det här området har vi
väntat mycket länge. Antalet förslag från Näringsde-
partementet som riksdagen har att behandla under den
här terminen är inte heller över hövan många.
Fru talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till
reservation nr 1. Jag deklarerar också att jag i övrigt
naturligtvis står bakom alla de reservationer som har
en kristdemokratisk beteckning.