Herr talman! Jobben, vården och skolan är för oss
i Folkpartiet de tre frågorna av störst betydelse för att
öka välfärden i vårt land. Genom kombinationen av
ett starkt och livskraftigt företagande och ett starkt
socialt engagemang vill vi bygga ett samhälle med
livsglädje och trygghet för alla. Grundläggande är
behovet av ett starkt näringsliv med företag som mår
bra och vill växa och bli större. Därför lyssnar vi noga
på dem som skall föra Sverige ur massarbetslösheten
och skapa hundratusentals nya jobb, nämligen företa-
garna.
I en just presenterad enkätundersökning, gjord av
Socialdemokraternas ungdomsförbund, får vi reda på
att den i särklass viktigaste frågan för ungdomar i dag
är arbetslösheten. Hela 43 % rankar arbetslösheten
som den viktigaste politiska frågan. Miljön och sam-
hällsekonomin kommer därnäst med 14 respektive
9 % av rösterna. Inte ens var fjärde av de tillfrågade
ungdomarna tycker att Sverige är på rätt väg. Så
mycket tydligare än så här kan det väl knappast sägas.
Ingen uppgift i svensk politik är viktigare än att
avvärja hotet om att den höga arbetslösheten blir
bestående. Hundratusentals människor står i dag utan
jobb och utan möjlighet att försörja sig själva. Göran
Persson har sagt att den som är satt i skuld inte är fri.
Men, Göran Persson, den som är arbetslös är heller
inte fri. Andelen svenskar med jobb var 1997 lägre än
någon gång sedan 1950-talet.
Ett annat smolk i bägaren är att regeringen envisas
med att tala om att det viktigaste målet är att förändra
den öppna arbetslösheten. Problemet är att den öppna
arbetslösheten egentligen inte är ett bra mått på hur
många som är utan arbete, då tusentals och åter tusen-
tals människor är gömda i åtgärdsstatistik och i bok-
stavssysselsättningar - ALU, API, AMU, OTA, OSA
och allt vad de heter. Vad människor vill ha och be-
höver stavas j-o-b-b, jobb, inte någon bokstavssyssel-
sättning. Alla dessa åtgärder försvårar dessutom,
enligt fack och företagare, framväxten av riktiga jobb.
Arbetslösheten är ett gigantiskt misslyckande.
Herr talman! Sverige har genom åren motat arbets-
lösheten dels med AMS-åtgärder, dels genom att
expandera offentlig sektor samt pumpa in statliga
subventioner i dödsdömda branscher, allt på skattebe-
talarnas bekostnad. Det är detta vi nu får betala för.
Den svenska offentliga sektorn är nödvändig för
att näringslivet och samhället skall kunna fungera och
är väl värd att utveckla. Men det kan aldrig vara ar-
betsmarknadspolitiska åtgärder som formar välfärden,
utan det måste vara de verkliga behoven i samhället. I
annat fall bäddar man bara för smärtsamma och
ibland orealistiska nedskärningar i verksamheterna,
som nu sker t.ex. inom vård och omsorg.
Om vi skall få fler jobb i det här landet är det
nödvändigt att välja en helt annan väg. Vägen heter
den enskilda människan, företagaren, entreprenören.
Bara om han eller hon får verka på rimliga och inspi-
rerande villkor kommer vi att få alla de växande före-
tag vi behöver för att lösa underskotten och arbetslös-
heten. Kampen mot arbetslösheten måste därför vara
en kamp för alla dem som skapar de nya jobben i
Sverige. Det kan låta självklart, men alltför ofta
handlar den svenska debatten om att rädda gamla jobb
snarare än att skapa nya. Alltför ofta väntas det på
krispaket. Alltför ofta framställs arbetsmarknadsmi-
nistern och AMS-chefen som huvudpersonerna i
kampen mot arbetslösheten. Det är de inte - och har
egentligen aldrig varit! Om det är någon som skall
inneha rollen som primus motor är det faktiskt nä-
ringsministern, som inte är här i dag.
Herr talman! De välståndsbildande krafterna har
försummats i Sverige under en lång rad av år. Under
efterkrigstiden har Sverige inte haft något nettotill-
skott av jobb i den privata sektorn. Detta måste änd-
ras. Sverige har ett antal internationellt framgångsrika
företag som vi skall vara mycket stolta över, men de
måste kompletteras med tusentals nya och växande
små och medelstora företag för att bredda svenskt
näringsliv, få fart på tillväxten och skapa de nya job-
ben.
Inget av våra stora svenska företag har stigit upp
fixt och färdigt som Fågel Fenix. De är resultat av en
varsam och målmedveten satsning på en spirande
tanke eller en plötslig idé av enskilda människor. Alla
företag, stora som små, har en gång startat med en
idé.
Företagare är ingen enhetlig grupp. Det finns stora
skillnader när det gäller uppväxt, bakgrund, motiv och
ambitioner, och verksamheterna är också vitt skilda.
För många är chansen att tjäna pengar en drivkraft,
men det är sällan det enda skälet och ofta inte ens det
viktigaste. Att efter eget huvud kunna pröva en idé är
ett vanligt motiv, att kunna stanna kvar på den ort där
man bor är ett annat. Ofta möter man ett stort socialt
ansvarskännande hos småföretagarna, som att slå vakt
om sin egen bygd.
I det mindre företaget är det företagaren själv som
är den viktigaste tillgången. När politiken utformas
måste man därför ta hänsyn till hur den påverkar inte
bara företaget utan också människorna inom verk-
samheten. Det gäller exempelvis skattesystemet och
arbetet med att minska byråkrati och krångel. Social-
demokraterna och deras stödpartier hade faktiskt
chansen senast för bara några veckor sedan att ge-
nomföra en sådan förbättring redan nu. Vi föreslog,
tillsammans med moderater och kristdemokrater, att
en regel skulle falla om den inte förnyas inom en viss
tid. Tyvärr ville ni inte ta den chansen. Synd för Sve-
riges företagare. Synd för Sverige.
Samma partier har följt upp denna delfråga i re-
servation 5, och i den gemensamma reservationen 1
har vi redovisat vår syn på näringspolitiken i allmän-
het.
Jag har i mitt anförande valt att utveckla några
ståndpunkter utifrån den enskilda människans, företa-
garens, perspektiv.
Med detta vill jag yrka bifall till reservation 1.