Fru talman! I lagutskottets betänkande nr 7 be-
handlas regeringens förslag om ett utökat skade-
ståndsansvar för innehavare av atomanläggningar.
Förslaget tar framför allt sikte på att man ska utöka
ansvarsbeloppet. Man vill ha det höjt från nuvarande
175 miljoner s.k. särskilda dragningsrätter till 300
miljoner särskilda dragningsrätter. Det skulle motsva-
ra ungefär, i kronor räknat, 3,3 miljarder kronor.
Dessutom är målsättningen att man ska gå från ett
strikt ansvar till ett obegränsat ansvar.
Vidare föreslår regeringen, i enlighet med en re-
kommendation inom OECD:s råd, att man ska vidga
omfattningen för det s.k. gemensamma statsansvaret.
Där föreslås att det maximibelopp som anges i 31 §
atomansvarighetslagen ska höjas från nuvarande 300
miljoner särskilda dragningsrätter till 425 miljoner
särskilda dragningsrätter. En särskild dragningsrätt
motsvarar i dag ungefär 11 kr. Slutligen föreslår rege-
ringen att det särskilda statsansvaret också ska ökas
så att det sammanlagda beloppet för ersättning höjs
till 6 miljarder kronor.
Den svenska atomansvarighetslagen bygger på två
internationella konventioner. Det är först Pariskon-
ventionen från 1960 om skadeståndsansvar på atom-
energins område, där man föreskriver att innehavaren
av en atomanläggning är ansvarig för atomskador
oberoende av vållande, dvs. där föreligger ett strikt
ansvar. Vidare bygger lagen på Brysselkonventionen,
som egentligen är en tilläggskonvention till Pariskon-
ventionen, enligt vilken man ålägger anslutna stater
ett slags kompletterande ansvar vid utbetalning av
skadestånd för atomskador. Anledningen till att
OECD har antagit rekommendationen är att man vill
skapa en enhetlig regional reglering av atomansvarig-
hetsfrågan i Västeuropa. Sverige är också anslutet till
båda konventionerna.
Enligt Pariskonventionen ska innehavaren av en
atomanläggning ha en försäkring eller en annan eko-
nomisk garanti som täcker ansvarsbeloppet. Paris-
konventionen är föremål för en omfattande översyn.
Man kan konstatera i detta ganska besvärliga arbete
som revideringen förutsätter att det dock råder en
enighet om att det ska införas en regel där man åläg-
ger anläggningsinnehavare ett obegränsat ansvar.
Fru talman! Vi moderater har i och för sig inte
motsatt oss att man övergår till ett obegränsat ansvar.
Vi tycker att utgångspunkten ska vara att de olika
kraftslagen och energislagen ska bära sina egna kost-
nader. Men ska man utöka skadeståndsansvaret måste
den särskilda skatten på kärnkraftsel avskaffas. Den
är långt högre än vad försäkringspremierna rent teo-
retiskt skulle kunna uppgå till vid ett utökat skade-
ståndsansvar för kärnkraftsindustrin.
Vi menar också att just den kärnkraftsskatt som
tas ut i Sverige försämrar inte bara den inhemska
konkurrenskraften med andra kraftslag inom vårt
land, utan den försämrar också den utländska konkur-
renskraften i svenskt hänseende. Det är framför allt
skattefrågan som i hög grad gör att vi vill avstå från
propositionen och föreslå riksdagen att avslå den.
Vi ställer oss inte avvisande till en ökning av
kärnkraftsindustrins ansvar i och för sig. Men den ska
kopplas till skatten på kärnkraftsel. Vi menar därför i
vår reservation nr 1 att regeringen ska återkomma till
riksdagen med förslag i enlighet med vårt förslag.
Den ska dessutom i det nya förslaget överväga en rätt
för staten att utkräva en kompletterande ersättning, en
regressrätt, med anledning av en atomolycka.
I avvaktan på detta menar vi att riksdagen bör av-
slå förslaget. Jag vill därför yrka bifall till reservation
nr 1 i detta betänkande.