Fru talman! Vi ska i dag behandla lagutskottets
betänkande om ändringar i atomansvarighetslagen.
Jag vill redan här inledningsvis yrka bifall till hem-
ställan i betänkandet och avslag på samtliga reserva-
tioner. Betänkandet handlar om ett utökat skade-
ståndsansvar för innehavare av atomanläggningar. Jag
tänkte ta lite historik innan jag går in på dagens för-
slag.
För närvarande är ansvarsbeloppet för anlägg-
ningsinnehavarna 175 miljoner särskilda dragnings-
rätter. Det motsvarar ca 1,9 miljarder kronor. Den
summan har gällt sedan 1995. Regeringens målsätt-
ning är att ett obegränsat ansvar för anläggningsinne-
havarna ska införas snarast möjligt. Men i den propo-
sition som vi i dag behandlar föreslås en utökning till
300 miljoner särskilda dragningsrätter, vilket motsva-
rar ungefär 3,3 miljarder kronor.
Vidare föreslås också att Sverige ska avge en för-
klaring i enlighet med en rekommendation av
OECD:s råd som avser omfattningen av det s.k. ge-
mensamma statsansvaret och att det höjs från nuva-
rande 300 till 425 miljoner särskilda dragningsrätter.
Det motsvarar ca 4,6 miljarder kronor. I propositio-
nen föreslås också en höjning av det särskilda stats-
ansvaret så att det sammanlagda belopp som finns till
förfogande för ersättning höjs från 3 miljarder till 6
miljarder kronor.
Fru talman! Atomansvarighetspolitikens främsta
mål är att tillgodose de skadelidandes berättigade
krav på ersättning för atomskador. För att vi ska kun-
na uppfylla detta mål är det av avgörande betydelse
att det finns ett väl fungerande ersättningssystem som
garanterar de skadelidande en snabb ersättning.
Reglerna om ansvar för skador som uppkommer i
samband med verksamhet inom atomanläggningar
finns i atomansvarighetslagen. Den bygger, som tidi-
gare nämnts här, på två internationella konventioner.
Pariskonventionen från 1960 säger att innehavaren av
en atomanläggning är ansvarig för atomskador obero-
ende av vållande, med andra ord är innehavarens
ansvar strikt. Den andra konventionen är en i Bryssel
år 1963 avslutad tilläggskonvention till Pariskonven-
tionen.
Båda dessa konventioner har kommit till inom
ramen för verksamheten inom Organisationen för
ekonomiskt samarbete och utveckling, OECD, och
syftar till en enhetlig regional reglering av ato-
mansvarsfrågan i Västeuropa. Sverige är ansluten till
båda konventionerna.
Fru talman! Pariskonventionen uttrycker att an-
läggningsinnehavarens ansvar kan bestämmas till 15
miljoner särskilda dragningsrätter. Som tidigare
nämndes motsvarar en dragningsrätt ungefär 11
svenska kronor. Beloppet får dock sättas högre eller
lägre men får inte understiga 5 miljoner särskilda
dragningsrätter. Dessutom måste innehavaren ha en
försäkring eller annan ekonomisk garanti som täcker
ansvarsbeloppet.
Sedan Pariskonventionen trädde i kraft har an-
läggningsinnehavarnas ersättningsansvar i de olika
konventionsstaterna kommit att variera kraftigt. Vissa
stater har höjt nivåerna med betydande belopp medan
andra har legat kvar i närheten av konventionens
miniminivåer.
Med anledning av detta antog OECD:s atomener-
giorgan Nuclear Energy Agency år 1990 en rekom-
mendation som säger att konventionsstaterna bör
sträva efter att i sina nationella lagstiftningar öka
ansvaret för anläggningsinnehavarna till 150 miljoner
särskilda dragningsrätter.
Pariskonventionen är nu föremål för en omfattan-
de översyn. De huvudfrågor som behandlas gäller
bl.a. konventionens geografiska tillämpningsområde,
ansvarsbeloppet och huruvida vi ska kunna införa ett
obegränsat ansvar. Även definitionen av begreppet
atomskada finns med.
När det gäller frågan om obegränsat ansvar råder
det för närvarande enighet om att det i konventionen
ska införas regler som gör det möjligt att ålägga an-
läggningsinnehavarna ett obegränsat ansvar.
Man räknar med att översynen av konventionen
ska kunna vara färdig under år 2001.
Om det vid en atomskada visar sig att ansvarsbe-
loppet enligt Pariskonventionen inte räcker till full
ersättning åt de skadelidande betalas enligt
tilläggskonventionen kompletterade ersättning ut av
statsmedel. Det systemet verkar i flera steg, men
anläggningsinnehavaren utgör det första steget.
Det andra steget betalas av den stat där anlägg-
ningen är belägen, och löper från gränsen för det
första steget, dvs. anläggningsinnehavarens ansvar,
upp till 175 miljoner särskilda dragningsrätter.
Till det tredje steget, som löper i intervaller mel-
lan 175 och 300 miljoner särskilda dragningsrätter
ska de s.k. Brysselstaterna, med andra ord de stater
som är anslutna till tilläggskonventionen, gemensamt
betala. Där finns det en särskild formel som man går
efter.
Fru talman! Efter riksdagens senaste beslut gäller
att anläggningsinnehavaren svarar för skador upp till
175 miljoner särskilda dragningsrätter. Det innebär
att de två första stegen i konventionerna har reduce-
rats till ett, och att det är just innehavaren som står för
detta.
I intervallet mellan 175 och 300 miljoner särskilda
dragningsrätter är det svenska staten som tillsammans
med övriga Brysselstater svarar för ersättningen.
År 1992 antog OECD:s råd en rekommendation
som innebär att Brysselstaterna ska avge en förkla-
ring att om lagstiftningen i en stat ålägger innehava-
ren av en atomanläggning ett ansvarsbelopp som
överstiger 175 miljoner dragningsrätter för varje
olycka så ska de övriga staterna inte kunna vägra att
bidra med upp till 125 miljoner särskilda dragnings-
rätter för att täcka en atomskada som överstiger 300
miljoner särskilda dragningsrätter.
Utöver alla dessa regler infördes i atomansvarig-
hetslagen 1982 ytterligare ett steg som innebär ett
ansvar för svenska staten att betala ut ersättning på
för närvarande sammanlagt 3 miljarder kronor per
olycka. Men då är de tidigare stegen inräknade.
Utöver det finns i atomansvarighetslagen inskrivet
att om ersättningen inte täcker uppkommen skada ska
gottgörelse beredas av statsmedel enligt grunder som
fastställs genom särskild lagstiftning.
Fru talman! I reservation 1 yrkas avslag på propo-
sitionen i avvaktan på att regeringen återkommer med
förslag om borttagande av skatten på kärnkraftsel och
rätt för staten att från anläggningsinnehavarna åter-
kräva medel som staten betalat ut i kompletterande
ersättning med anledning av en atomolycka.
I reservation 2 yrkas också avslag på propositio-
nen, med hänvisning till att de föreslagna lagändring-
arna föregriper den pågående översynen av Pariskon-
ventionen men också till att det är svårt att överblicka
konsekvenserna av den föreslagna utökningen av
skadeståndsansvaret när det gäller tillgänglig försäk-
ringskapacitet.
Fru talman! Majoriteten i utskottet kan inte finna
annat än att de föreslagna lagförslagen är helt över-
ensstämmande med Sveriges konventionsåtaganden
på atomansvarighetsområdet, och att ersättnings-
ansvaret i första hand bör bäras av kärnkraftsindust-
rin.
Naturligtvis måste utformningen av anlägg-
ningsinnehavarnas ersättningsansvar vara förenligt
med Sveriges åtaganden enligt Pariskonventionen,
och det ansvarsbelopp som fastställs måste kunna
täckas av en försäkring eller någon annan ekonomisk
säkerhet. Det är i nuläget alltså inte förenligt med
konventionens utformning att införa ett obegränsat
ansvar för anläggningsinnehavarna.
I väntan på att Pariskonventionen ses över måste
anläggningsinnehavarnas ansvar alltså vara begränsat.
Vad gäller tillgänglig försäkringskapacitet så har
den svenska atomförsäkringspoolen uppgett att det
inte finns några problem i dagsläget med den, och att
den nu också medger ett ansvarsbelopp på 300 miljo-
ner särskilda dragningsrätter. Det är alltså det belopp
som regeringen föreslår.
Det finns inte heller något som i nuläget pekar på
att detta skulle leda till svårigheter ur konkurrenssyn-
punkt.
Reservanterna tar också upp yrkanden om avskaf-
fande av skatten på kärnkraftsel. Utskottsmajoriteten
kan konstatera att det är skatteutskottet som har att
behandla de frågorna, och att riksdagen nyligen av-
slagit motioner om en sänkning av den skatten.
Fru talman! Möjlighet till regressrätt för staten
gentemot anläggningsinnehavarna finns redan enligt
atomansvarighetslagen. Men för ersättning av stats-
medel som betalas ut på grund av det gemensamma
eller det särskilda statsansvaret finns ingen regressrätt
i nuläget. Det skulle i så fall förutsätta en ändring av
både Paris- och Brysselkonventionerna.
Slutligen, fru talman, kan jag säga att regeringen
avser att förbereda övergången till ett obegränsat
ansvar genom att tillsätta en utredare som får i upp-
drag att föreslå hur ett sådant ansvar bör genomföras i
atomansvarighetslagen.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betän-
kandet och avslag på reservationerna.