Fru talman! I Sverige har vi sedan länge en modell där villkoren på arbetsmarknaden i allt väsentligt regleras i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter. Den grundläggande lagstiftning som finns får dessutom oftast avtalas bort och ersättas med andra regler om parterna är överens om detta. Vi brukar kalla detta för den svenska modellen.
På detta sätt har Sverige lämnat över makten över stora delar av arbetsmarknadslagstiftningen från lagstiftaren till arbetsmarknadens parter. De avtal som träffas påverkar även oorganiserade arbetstagare och arbetsgivare. Detta ställer stora krav på ansvarstagande från parterna så att den makt man förfogar över inte missbrukas. För det mesta tar också parterna detta ansvar. Enskilda händelser som kan upplevas som bristande ansvarstagande får inte skymma det faktum att systemet oftast fungerar ganska bra.
De flesta arbetstagare och de lite större arbetsgivarna ser mest fördelar med ett system med kollektivavtal med normalt tillhörande fredsplikt. Däremot upplever en del mindre företag och enskilda oorganiserade arbetstagare problem med kollektivavtalssystemet, kanske främst för att detta från början anpassats efter de lite större arbetsplatsernas förutsättningar.
Visst finns det alltså kritik mot dagens system, och kollektivavtalen må ha sina brister. Men det är samtidigt svårt att hitta ett system som skulle fungera bättre. Det var därför vi moderater gick till val på att behålla kollektivavtalsmodellen som huvudprincip för den svenska arbetsmarknaden. Och detta vallöfte tänker vi försöka hålla.
Det är ett faktum att vi har få konfliktdagar på den svenska arbetsmarknaden jämfört med många andra länder, även om man inte kan se av statistiken hur ofta det förekommer hot om konfliktåtgärder som sedan inte verkställs. De flesta fackliga organisationer visar stor återhållsamhet med konfliktvapnet, och bara ett fåtal använder detta för att tvinga fram kollektivavtal på arbetsplatser där man inte har några medlemmar. Vi moderater hoppas att parterna själva ska ta sitt ansvar och använda konfliktvapnet på ett sätt som gör att man inte hotar organisationernas legitimitet hos allmänheten. Det är viktigt att alla tar sitt ansvar för att bevara förtroendet för den svenska modellen.
Från alliansens sida gläder vi oss särskilt åt att parterna på arbetsmarknaden just nu förhandlar om ett nytt huvudavtal, där bland annat grundläggande frågor kring stridsåtgärder, omställning i samband med neddragningar och liknande diskuteras.
Fru talman! Arbetsmarknadsutskottet har hittills under mandatperioden vid ett flertal olika tillfällen träffat företrädare för alla de stora fackliga centralorganisationerna och även företrädare för näringslivet. Alla har de varit eniga om att kollektivavtalsreglering är att föredra framför en detaljerad lagstiftning.
Samtliga svenska partier säger sig också värna grunden för den svenska modellen, där utgångspunkten är att reglering av villkoren på svensk arbetsmarknad i huvudsak bör ske genom kollektivavtal och inte genom lag.
Arbetsmarknadsutskottet har trots detta tvingats behandla inte mindre än 190 motionsyrkanden inom arbetsrättens område, och den absolut övervägande delen kommer från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det stora antalet motioner är uppseendeväckande med tanke på att även dessa två partier säger sig värna kollektivavtalsmodellen. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet verkar hysa allvarlig misstro mot förmågan hos arbetsmarknadens parter att lösa problem avtalsvägen.
I dagsläget är det uppenbart att det är alliansen som mest konsekvent värnar den svenska modellen på arbetsmarknaden. Oppositionen kan inte låta bli frestelsen att försöka lagstifta om detaljerna på svensk arbetsmarknad. Oppositionens 25 reservationer i detta betänkande är ett tydligt bevis på detta.
Majoriteten i utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden, men inte för att alla förslag i sig är ointressanta eller för att problembeskrivningen alltid är felaktig. Tvärtom finns det motioner som belyser viktiga frågor, men majoriteten anser att de flesta av de frågor motionerna avser med fördel kan regleras avtalsvägen mellan arbetsmarknadens parter. Om vi skulle börja detaljreglera arbetsmarknaden ännu mer skulle det sannolikt i en förlängning innebära ett hot mot hela den svenska modellen med branschvis anpassad avtalsreglering.
Fru talman! Jag ska kort kommentera några av motionerna och reservationerna. Låt mig först nämna Lavalmålet, som har tagits upp i tidigare anföranden. Det är lätt att konstatera de interna problem som detta har skapat inom socialdemokratin. Ingen inom Socialdemokraterna verkar i dag veta vilken linje partiet egentligen har, och det märks tydligt bland de spretiga s-motionerna i frågan. Från alliansens sida är linjen klar - vårt mål är att finna en väg för att behålla den svenska modellen på arbetsmarknaden utan att detta strider mot EG-rätten. Det finns nu ett utredningsförslag om detta, som just nu är ute på remiss. När remissvaren utvärderats kommer regeringen att återkomma med ett förslag till lösning.
Vad gäller ILO-konventionen från 1994 hade Socialdemokraterna tolv år på sig att ratificera denna. Nu har det helt plötsligt blivit bråttom.
Det är viktigt att känna till att frågan inte är helt okomplicerad och att såväl ILO som EU uppmärksammat att deras respektive regelverk delvis kan strida mot varandra. Det är mycket klokt av Sverige att avvakta tills dessa oklarheter är utredda.
När det gäller de 18 motionerna från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som rör avskaffandet av undantagen från turordningsreglerna avvisar utskottet givetvis dessa. Vi vill värna om dagens viktiga möjlighet för de minsta företagen att undanta två personer från turordningsreglerna vid nedskärningar. Detta kan vara avgörande för att rädda företagens överlevnad och trygga jobben, inte minst i de tider vi nu går igenom. Jag vill också påpeka att vid flertalet av de uppsägningar som nu görs runt om i landet tillämpas avtalsturlistor. Det innebär att parterna tillsammans hanterar de undantag som krävs för att företaget ska kunna fungera även efter uppsägningarna.
Tvåpersonersundantaget tillämpas främst på små arbetsplatser och har visat sig vara av stor betydelse i de fall där det inte finns någon facklig organisation att förhandla med. För det fall att reglerna skulle missbrukas finns det möjlighet att rättsligt pröva en uppsägning som kan misstänkas stå i strid med till exempel diskrimineringslagstiftningen eller på annat sätt strider mot god sed på arbetsmarknaden.
När det sedan gäller de 27 motionerna från de tre oppositionspartierna om lagstiftning om rätt till heltid kan jag konstatera att inget av de tre oppositionspartierna följer upp dessa tydliga motionskrav i form av reservationer. I stället väljer man nu att hänskjuta frågan till arbetsmarknadens parter för reglering avtalsvägen.
Socialdemokraterna i arbetsmarknadsutskottet kör därmed över sin egen partiledare, som i en stor partimotion krävt just lagstiftning om rätt till heltid. Mona Sahlin har också vid flera tillfällen i medierna framfört sådana krav. Socialdemokraternas nya ställningstagande är något förvånande, inte minst med tanke på hur det lät i denna kammare så sent som i debatten den 23 april 2007 när denna fråga senast debatterades. Jag deltog även då i debatten och minns tydligt de hårda ord som fälldes om regeringen som inte ville lagstifta om rätt till heltid. Jag minns också hur jag invände att inte ens de fackliga organisationerna alltid tycker att en lag om rätt till heltid är en bra idé, eftersom de inser att det helt enkelt skulle öka arbetslösheten bland medlemmarna. Jag konstaterar nöjt att oppositionen nu börjar lyssna på de argument som både facket och alliansen tidigare framfört. Det är utmärkt.
Moderaternas linje är att heltid bör vara utgångspunkten när man anställer. Och vi anser att moderata politiker i kommuner och landsting ska driva på för att den offentliga sektorn ska vara ett föredöme när det gäller att erbjuda heltidsanställningar. Men en lagstiftning skulle som sagt inte skapa några nya jobb utan snarare ta bort en del av de jobb som redan finns. Det känns inte som någon bra väg, särskilt inte i dagens konjunkturläge. Sverige vinner inget på att göra deltidsarbetande människor arbetslösa.
Jag vill också bemöta Torbjörn Björlund, som i sitt anförande påstod att deltidsarbetslösheten ökat. Detta är fel. Den officiella statistiken visar tvärtom att deltidsarbetslösheten minskat sedan regeringen tillträdde. Bara från januari 2008 till januari 2009 minskade antalet registrerade deltidsarbetslösa från 50 000 till 39 000 personer.
Ett antal motioner behandlar frågan om tidsbegränsade anställningar. I en av de få gemensamma reservationerna säger de tre oppositionspartierna att den ökande andelen visstidsanställningar är ett problem. Jag kan konstatera att LO i sin rapport
Anställningsformer år 2008
redovisar att andelen visstidsanställda aldrig har varit så låg i Sverige som just 2008. Påståendet från oppositionen att visstidsanställningarna ökar är alltså inte korrekt.
Vi vet också att visstidsanställningar ofta kan vara en väg in på arbetsmarknaden, inte minst för ungdomar, och att många företag gynnas av att kunna anställa extra vid behov. Och vi vet att företag som växer anställer fler. Visstidsanställningar har därför en viktig funktion på den svenska arbetsmarknaden och bör inte motarbetas genom lagstiftning.
Det finns också ett antal motioner som berör omställningsavtalen på svensk arbetsmarknad. Över två miljoner av de tre fackliga huvudorganisationernas medlemmar omfattas i dag av sådana avtal. Dessa avtal är mycket värdefulla för löntagarna i den situation som just nu råder på arbetsmarknaden, och omställningsavtalen kompletterar Arbetsförmedlingens åtgärder på ett utmärkt sätt. Omställningsavtalen har visat sig hjälpa många som varslats till ett nytt arbete. Avtalen bygger just på att arbetsmarknadens parter kompletterar samhällets stöd. Omställningsavtalen är, som jag redan tidigare nämnt, föremål för diskussioner mellan parterna i samband med förhandlingarna om nytt huvudavtal. Det skulle kännas väldigt märkligt om vi som lagstiftare, vid sidan av de statliga åtgärderna via arbetsmarknadspolitiken, också skulle lägga oss i parternas avtalsreglering av omställningsavtalen.
Fru talman! Det är uppseendeväckande hur splittrad oppositionen är när det gäller arbetsrättsfrågorna och värnandet om den svenska modellen - en central fråga för den svenska arbetsmarknaden.
Av de 25 reservationerna är det endast 7 som är gemensamma för de tre oppositionspartierna. I de övriga 18 är splittringen inom oppositionen total. Vänsterpartiet utmärker sig genom att stå för 14 egna reservationer och driver uppenbarligen sina frågor helt utan stöd från sina tilltänkta regeringskamrater. Miljöpartiet däremot ligger uppenbarligen närmare alliansen i flera frågor, bland annat när det gäller synen på undantag i turordningsreglerna.
Hur kan de tre oppositionspartierna göra anspråk på att vilja styra Sverige tillsammans när de har så olika syn på en så central fråga som innebörden av den svenska modellen? Inte ens i en tid av djup lågkonjunktur och global finanskris klarar de att enas om vilken tilltro de kan sätta till parternas möjligheter att avtalsvägen reglera villkoren på svensk arbetsmarknad. Jag kan konstatera att oppositionen i Sveriges riksdag är mycket spretig. Mot denna står, som vanligt höll jag på att säga, en enad allians.
Fru talman! Avslutningsvis föreslår majoriteten i utskottet kammaren att avvisa samtliga motioner, inte för att alla förslag är ointressanta eller för att problembeskrivningen alltid är felaktig. Arbetsrättsliga reformer bör däremot i första hand genomföras efter förhandlingar mellan parterna, och riksdagen bör vara restriktiv med ny lagstiftning.
I den mån arbetsrättsliga lagar behöver korrigeras, avskaffas eller tillföras bör det avgöras av Sveriges riksdag efter samråd med arbetsmarknadens parter.
Till skillnad från oppositionen tänker alliansen tydligt värna den svenska modellen på arbetsmarknaden.
Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motioner.
(Applåder)