Fru talman! Hur regeringen har hanterat Lavalmålet, med vilken snabbhet man tillsatte utredningen och hur man målmedvetet försöker föra denna fråga i mål - där målet är att vi ska kunna behålla den svenska modellen och kollektivavtalsmodellen utan att det strider mot EG-rätten - är ett bra bevis på att regeringen tar denna fråga på allvar. Det har vi också hört från ministern vid upprepade tillfällen.
Vad gäller utstationeringsdirektivet vill jag påminna om att det finns en ganska stor olikhet i synen på detta direktiv från olika länder inom EU. En del vill skärpa det, andra vill luckra upp det. Problemet är att om man vänder på denna sten vet vi inte var det slutar. Det kan mycket väl bli en helt annan lösning än den vi har i dag, en lösning som är sämre för de svenska löntagarna. Jag tycker därför att man ska vara lite försiktig när man kräver sådana här revideringar. Det är inte säkert att de går åt det håll som vi i Sverige vill.
När det gäller ILO-konventionen hade Socialdemokraterna, precis som jag sade i mitt anförande, tolv år på sig att ratificera den. Man gjorde inte det. Nu när vi har en alliansregering är det plötsligt bråttom att agera och göra det som ni inte förmådde på tolv år. Men precis som jag varnade för i mitt anförande finns det saker som strider mot varandra i dessa två regelverk. Det kan vara klokt att först klara ut dessa frågor, kanske på EU-nivå, innan Sverige sticker ut hakan och agerar i frågan.