Fru talman, ärade riksdagsledamöter och övriga åhörare i vårt gamla land! Den svenska modellen är, enligt min mening, väl fungerande. Det är inte arbetsrätten och den svenska arbetsmarknadsmodellen som är den största utmaningen på dagens arbetsmarknad. Det är snarare att fortsätta att minska det stora utanförskapet så att fler människor ska få ett riktigt arbete och att använda den potential som finns i medborgarna i vårt land.
Alla som vill och kan vara med på arbetsmarknaden ska ha möjlighet att vara det. Vi anser dock att modellen måste följa med tiden och moderniseras för att möta dagens utmaningar. Vissa förändringar har redan genomförts i reglerna om tidsbegränsade anställningar i lagen om anställningsskydd i syfte att skapa fler jobb samtidigt som tryggheten för tidsbegränsat anställda stärks.
Fru talman! Socialdemokraterna har flera motioner. Jag kommer inte att kommentera alla; det hinner vi inte.
En motion handlar om att skapa trygga fasta anställningar. De vill att arbetsutbudet ska öka och att fler ska ha en fast anknytning till arbetslivet. Dessutom vill man stärka anställningstryggheten för visstidsanställda. Jag vill kommentera det.
Dagens trösklar på arbetsmarknaden är för höga. Som jag ser det gör anställningar på begränsad tid det möjligt för grupper som står långt från arbetsmarknaden att etablera sig och få arbetslivserfarenhet. Samtidigt är det ju viktigt att arbetsgivaren ges möjlighet till ett mer långsiktigt åtagande.
En tidsbegränsad anställning är alltså inte något negativt. Tidsbegränsat arbete är bättre än inget arbete alls. Studerande som arbetar vid sidan om sina studier och ungdomar som prövar sig fram på arbetsmarknaden har ibland inget större behov av ett fast arbete.
För arbetsgivare som har anställningsformer med flexibilitet kan det vara möjligt att vid tillfälliga arbetstoppar använda sig av detta och utvärdera en anställds arbetskapacitet innan en fast anställning blir aktuell.
Tidsbegränsade anställningar är problematiska om de leder till ökad segmentering på arbetsmarknaden och om segmenteringen tar sig uttryck i att en stor grupp ofrivilligt går mellan olika tidsbegränsade anställningar medan kärngruppen fast anställda sitter i orubbat bo. Problematiskt är det också om arbetsgivare undviker att omvandla tidsbegränsade kontrakt till fasta.
Det är rent komiskt, men kanske inte oväntat, att höra förslag som går åt motsatt håll mot vad forskningen beskriver. Om arbetsutbudet ska öka gäller det snarare att åtgärda växande gap i skydd mellan fasta och tidsbegränsade anställningar. Det finns i princip två sätt att gå till väga; antingen försvåras möjligheterna till tidsbegränsade anställningar eller också försvagas skyddet för fasta. Båda strategierna innebär risker. Det finns exempel på lyckade reformer på området. Det kan man se i Spanien och på andra ställen.
Fru talman! Socialdemokraterna talar om viljan att öka arbetsutbudet. Jag menar att alliansregeringen lyckats nå dem som befann sig längst bort från arbetsmarknaden. Människor med invandrarbakgrund, de med funktionshinder och de som varit långtidsarbetslösa och verkligen behövt hjälp har också kunnat få hjälp. Det är viktigt att säga i en sådan här debatt att åtgärder och förändringar kan göra skillnad. Det är en kontrast till den politik som vi såg i tolv år då människor hamnade i utanförskap. Det har inte varit, och är inte, bra för vårt land. Fortfarande kan vi se resultatet av den politiken.
Man har trängt undan resurser, det har funnits Amsprogram och annat, men rimligen borde det i de goda tiderna ha funnits möjligheter till riktiga arbeten. Det fanns ungefär 100 000 ungdomar i utanförskap när alliansregeringen tillträdde. Sverige var då det tredje sämsta landet i Europa. Det är oerhört allvarligt och rör en hel ungdomsgeneration. Också vi har anledning att vara oroliga för det, för det är inte perfekt i dag heller. Vi har fortfarande mycket kvar att göra.
Ungefär ett år efter valet hade 40 000 fler unga människor fått arbete och långtidsarbetslösheten bland ungdomar minskat radikalt. Man behöver inte vara docent i nationalekonomi för att inse att alliansregeringens arbetsmarknadspolitik lett till förbättrad sysselsättning. 20 000 fler i åldern 15-24 år var sysselsatta i arbete fjärde kvartalet 2008 jämfört med fjärde kvartalet 2006. Man kan rabbla upp siffror, och jag vet att det tröttar ut vissa, men det är de fakta vi har att hålla oss till. Att människor får arbete är glädjande. Vi ska vara glada för det allesammans, oavsett politisk hemvist.
Vi ser resultat, men det tar tid. Vi har mötts av en lågkonjunktur och finansiell kris, vilket förändrat situationen. Det innebär naturligtvis att utmaningen blir ännu större. Alliansregeringen har den utmaningen på sitt bord i dag. Från oppositionen hör vi att det finns andra sätt att gå till väga, som mycket snabbare skulle få människor i arbete. Jag är inte alldeles säker på att så skulle vara fallet. Framför allt är det hypotetiskt.
I oktober 2006 befann sig 30 000 ungdomar i programåtgärder, som det kallas. I dag är den siffran 12 000. Det innebär att den totala ungdomsarbetslösheten bara är en tredjedel av vad den var i oktober 2006. Det är viktigt att tänka på detta när vi diskuterar ungdomars situation eftersom arbetsrätten i vissa lägen har bromsat just dessa grupper - unga människor, utomnordiskt födda, långtidsarbetslösa. Det har funnits en konflikt däremellan, och det tycker jag är olyckligt. Jag sade inledningsvis att jag tycker att den svenska modellen är bra, men det finns en klokskap i detta.
Fru talman! Vi har inte råd att förlora en ungdomsgeneration som ställs utanför arbetsmarknaden. En person som står utan jobb i början av sin karriär riskerar att bli långtidsarbetslös, fråntagen framtidstro, arbetslivserfarenhet och drömmar. Jag träffade långtidsarbetslösa i Karlstad i måndags. De hade varit arbetslösa sedan 1992 och framåt. En del hade under många år inte fått någon som helst kontakt med en arbetsförmedlare eller liknande. Så får det inte gå till.
Vi gör vad vi kan för att rätta till detta. Det kommer naturligtvis inte att fungera i alla lägen. Det kommer att finnas tillfällen då det inte fungerar för samtliga, och det är att beklaga. Frågan är allvarlig, och det finns mycket kvar att göra.
Centerpartiets näringspolitik utgår från tillväxt, även grön tillväxt. Alliansregeringen tar klimatfrågan på allvar, och vi ser att det finns möjligheter för nya företag och nya idéer att etablera sig i Sverige. En tidigare talare var också inne på detta. Det är glädjande att det finns en samsyn kring de möjligheter som faktiskt finns. Allt är inte deppigt. Det finns företag i Sverige som nyanställer varje dag. Det gör man med arbetsrättsliga avtal mellan parterna, i en god framåtanda och med framtidstro. De är dock för få i dag, vilket är ett bekymmer.
Många småföretagare upplever att balansen mellan dem och arbetstagarparterna är ojämn, och det är att beklaga. Jag tror att dialogen gör att det kan bli bättre på det området, betydligt bättre än det är i vissa lägen. Statistik visar att Sverige jämfört med andra länder har få konflikter, vilket Jan Ericson nämnde tidigare. Det är positivt.
Den fackliga organisationen kan här vara till stor hjälp. Därför menar jag att vi inte ska lagstifta utan låta parterna komma överens. Det är viktigt. Styrkan finns där. Vi kan ha olika åsikter om detta, men för egen del känner jag att det är den modell som är värd att värna om.
Det finns mycket kvar att säga, men det kanske inte blir bättre för det. Man vet dock aldrig, så sitt kvar!
Vi anser, som sagt, att det behövs en jämvikt mellan arbetsmarknadens parter. En god balans mellan dem kan föra frågan framåt. Det tror jag att fler kan skriva under på. Stridsåtgärder och konflikträtt bör omfattas av proportionalitetsprincipen. Vi tycker att det är viktigt; det kan vara en nyckel för att komma vidare. Den skapar dessutom balans och samförstånd på arbetsmarknaden.
Avtal är bättre än lagstiftning. Vi har förhoppningar om att dialogen ska kunna vara det som stärker och gör att de människor som befinner sig i ett utanförskap kommer närmare ett riktigt arbete. Det är på det krutet ska läggas.
Jag behöver inte alltför mycket gå in på sjukskrivna och arbetsrätt, men låt mig säga att en politik som gjort att 550 000 personer har sjuk- och aktivitetsersättning innebär att en enorm mängd människor befinner sig i ett utanförskap. Det måste vara värt att varje dag arbeta för att förändra detta. Det gör Centerpartiet i alliansregeringen. Det är viktigt att fokusera på det i stället för att gå i fällan igen och försöka finna åtgärder, att se dessa som den enda möjligheten.
Jan Ericson gav, fru talman, på ett föredömligt sätt exempel på att det inte var fler än 18 konfliktfall under 2006. Det tycker jag är bra. Därför skulle man kunna beskriva diskussionen om den svenska modellen som ett slags politisk fantomsmärta. Om det inte är fler än en halv procent av de avtal som slutits som lett till konflikt och man i stort sett inte förlorat en enda arbetsdag på dessa konflikter betyder det således att endast en mycket liten del går så långt. Det innebär också att systemet är att anse som väldigt effektivt.
Problemet är utanförskapet, och det är det vi ska lägga krutet på.
Jag vill yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna.