Fru talman! Jag inleder med att säga att jag står bakom samtliga socialdemokratiska reservationer i betänkande SoU9, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservationerna 1, 12, 16, 20 och 22.
Jag vill slå fast att sjukvård ska ges efter behov, inte efter förmåga att tala för sig eller betala för sig. Nu suckar några borgerliga ledamöter, och så väntar de på tillfälle att få gå upp i talarstolen och slå fast att vi i den här kammaren är helt överens om det och att det som möjligen är fel beror på tidigare s-regeringar. Men jag vill gärna med hänvisning till reservation 1 och Socialdemokraternas allmänna utgångspunkter för hälso- och sjukvården utveckla det resonemanget lite grann.
Jag gick nyligen in på ett antal hemsidor om privata sjukvårdsförsäkringar och kunde då läsa:
"Sjukvårdsförsäkringen ger dig tillgång till snabb, planerad läkarvård. Du får sjukvårdsrådgivning 24 timmar om dygnet. Dessutom ingår en vårdgaranti som innebär att du får träffa en läkare med specialistkompetens inom 7 dagar och få en åtgärd inom 14 dagar. Du får även ersättning för dina kostnader för sjukvården."
Efter att jag fyllt i mitt personnummer och kryssat i det faktum att jag var fullt arbetsför fick jag vet att det kostade mig 106 kronor i månaden att teckna en privat sjukvårdsförsäkring.
Då ändrade jag på svaret om huruvida jag var arbetsför. Jag kryssade i att jag inte var det. Jag gjorde en ny beräkning av månadskostnaden och fick svaret: Du måste vara fullt arbetsför för att kunna teckna denna försäkring.
Fullt arbetsför innebär att du måste kunna utföra ditt arbete som vanligt och att du inte får sjuklön från arbetsgivaren eller ersättning från Försäkringskassan. Med ersättning från Försäkringskassan avses sjuk- eller rehabiliteringspenning, aktivitetsersättning, tidsbegränsad sjukersättning, sjukersättning eller annan ersättning på grund av arbetsoförmåga. För att vara fullt arbetsför krävs även att arbetsskadelivränta inte utbetalas. Du får inte heller vara beviljad lönebidragsanställning, vilande aktivitetsersättning eller sjukersättning eller motsvarande ersättning.
Sedan följer en fullständig avtalstext där man kan läsa om ansvarstiden, om alla fall där försäkringen inte gäller, vilka undantag som kan skrivas fram och mycket mer.
Ett annat företag har tagit fram en mycket prisvärd lösning som "snabbar på vården om du skulle råka ut för en sjukdom. Du slipper långa köer och blir garanterad bra vård snabbt."
De lovar i sin tur:
Ingen remiss krävs från allmänläkare
Specialistvård inom sex dagar
Operation inom 21 dagar
Sjukvårdsrådgivning dygnet runt
Enhetspris - ingen prisstegring med stigande ålder. Det gäller upp till 65 år; där går naturligtvis gränsen.
Ytterligare en aktör slår ett slag för sin försäkring och säger:
"Priset för denna försäkring är lågt och dessutom kan du medförsäkra ALLA dina barn för en totalsumma på 2350 kr/år."
Det gäller som totalpris där alla barn är inkluderade.
Man säger: Det enda kravet vi ställer på dig som vill köpa försäkringen är att du är "fullt arbetsför". Det är samma definition som tidigare. För barn gäller att de ska vara "fullt friska". Med fullt frisk menas att barnet är fullt frisk och inte har några pågående eller planerade undersökningar, behandlingar eller kontroller för konstaterade eller misstänkta hälsobesvär.
En annan aktör skriver på sin hemsida: Den privata sjukvården, som en sjukvårdsförsäkring ger tillträde till, håller generellt en mycket hög nivå och attraherar de bästa läkarna och tillhandahåller den bästa apparaturen. Och, framför allt, med en privat sjukvårdsförsäkring slipper du väntetider.
Det finns ett räkneexempel. I detta fall handlar det om en emigrerande försäkringstagare, där man utgår från en månadsinkomst på 40 000 kronor och den landstingsskatt som det innebär. Det kan man då jämföra med den ringa månadskostnaden på 2 000-2 500 kronor för en försäkring. Det är ett erbjudande för den som kan betala.
Fru talman! Nästan 400 000 svenskar har i dag en privat sjukvårdsförsäkring, men marknaden växer med 20-25 procent per år. Redan 2015 är det 1,5-2 miljoner svenskar som har tecknat en privat sjukvårdsförsäkring. Det tror den nordiska chefen för sjukvårdsförsäkringar i Trygg-Hansa.
Jag anklagar inte dem som skaffar en försäkring i tron att de blir garanterade en bättre vård för sig själva och sina barn. Vem kan göra det? Jag betvivlar inte heller att de som driver privat sjukvårdsverksamhet vill använda sin kunskap och sin kompetens till att utveckla hälso- och sjukvården. Men jag inser att försäkringsbolagen har nosat reda på en marknad där det gäller att ta marknadsandelar precis som i fråga om bilförsäkringar, brandförsäkringar och drulleförsäkringar. Och jag är faktiskt bekymrad över det faktum att antalet privata sjukvårdsförsäkringar fortsätter att öka och vad det kan komma att innebära.
Fru talman! Jag menar att regeringen blundar för den här verkligheten. I stället för att vara bekymrad över vad detta kan leda till på sikt var borgerligheten glad över det privata barnsjukhus som för några år sedan etablerade sig i Stockholm enbart för de barn som var tillräckligt friska i kombination med att föräldrarna haft råd att teckna en försäkring. Jag undrar om regeringen hoppas på efterföljare.
I stället för att se till att vi har en effektiv och sammanhållen vård vill regeringen stycka upp universitetssjukhus och öppna för fri etablering för specialister, vilket flera motionärer varnar för.
I stället för att oroas över utvecklingen mot en alltmer ojämlik vård valde regeringen direkt efter valet 2006 att föreslå att riksdagen skulle besluta om att förändra lagstiftningen om hur sjukhus ska kunna drivas. En mycket kort introduktion till socialutskottets betänkande nr 11 löd så här: Bland annat ska det bli lättare för landstingen att helt eller delvis överlämna driften av sjukhus till privata, vinstgivande, intressen. Vården ska inte heller behöva bedrivas enbart med offentlig finansiering och vårdavgifter. Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2007.
Vårdgallerior, som Moderaterna i Stockholm talade om efter valet 2006, är inte längre en teoretisk diskussion utan en realitet på Södersjukhuset i Stockholm. Frågan är: Ska den här utvecklingen fortsätta, och vad är nästa steg?
Privata sjukvårdsförsäkringar och debatten om desamma är till viss del ett misslyckande för den hälso- och sjukvård som vi alla garanteras och tillsammans betalar över skattsedeln. Men det handlar samtidigt om att se till att den gemensamt finansierade sjukvården har goda förutsättningar att drivas långsiktigt, med god kvalitet, med ett ökat inflytande från brukare och personal och med rätt styrning.
Då räcker inte tillfälliga tillskott som möjliggör kortsiktiga projekt och satsningar, utan det krävs långsiktiga och helst permanenta resurstillskott till landstingen och till sjukvården. Då måste skattesänkningar för dem som redan har jobb och god inkomst ställas mot bland annat de behov som sjukvården står inför.
I den situation som vi befinner oss i finns det en del brister som man måste hantera skyndsamt. Socialdemokraterna stöder därför den motion där man menar att ansvarsfrågorna måste klargöras när en privat klinik utför ett ingrepp och den offentliga sjukvården får ta ansvar för att behandla komplikationerna.
Fru talman! Den geografiska ojämlikheten är ganska lätt att mäta och konstatera i öppna jämförelser mellan landsting och mellan sjukhus och vårdenheter. Men den socioekonomiska jämlikheten är svårare, liksom den könsmässiga. Här är utmaningarna stora och viktiga, och det finns olika sätt att möta dem. Att systematiskt ändra rutiner och behandlingsmetoder är givetvis en del, liksom könsuppdelad statistik om det inte finns särskilda skäl mot detta, liksom ett eget uppföljningsområde i de nationella jämförelserna, vilket det också finns reservationer om.
Den demografiska utmaningen och det faktum att allt fler kommer att drabbas av åldersrelaterade sjukdomar gör att den geriatriska kompetensen måste stärkas i alla led. Vi anser att det finns skäl att se över såväl geriatrikens omfattning som det kvalitativa innehållet i svensk läkarutbildning, och den geriatriska specialistutbildningen måste förstärkas både kvalitativt och kvantitativt. Låt oss hoppas att vi kommer att kunna ta steg på detta område de närmaste åren!
Fru talman! Barn är det mest fantastiska som finns. Barn berikar och är på något sätt livets mening. All den glädje och ibland sorg som graviditet, förlossning och livslångt föräldraskap innebär är svårt eller nästan omöjligt att beskriva. Så känner jag.
Men så känner inte alla. Vi väljer olika sätt att leva våra liv. Vi väljer att bo och verka på olika ställen i Sverige och världen, med barn, utan barn, som singlar, med sambo, med särbo, med man eller maka. Våra liv ser helt enkelt olika ut därför att vi är människor och unika individer.
Men ibland väljer man inte. Ibland är längtan efter barn obesvarad, och barnlösheten är ofrivillig. År ut och år in är graviditetstesten negativa.
Ofrivillig barnlöshet är inget att vifta bort, och det gör inte heller den svenska hälso- och sjukvården. Det finns flera alternativa behandlingsmetoder, men villkoren ser så olika ut i de olika landstingen att den faktiska möjligheten att få ett eller två barn kan avgöras av var man bor och om man till slut har råd att vända sig till en privat klinik för att göra ytterligare försök. Det är stora skillnader och orättvisa villkor när det gäller väntetider för utredning och behandling, för antal IVF-behandlingar och åldersgränser. Vi socialdemokrater menar att det bör finnas nationella riktlinjer inom vården när det gäller ofrivillig barnlöshet.
Ofrivillig barnlöshet drabbar inte bara människor som lever i parförhållanden. Det kan lika gärna gälla en för tillfället ensamstående kvinna. Det är ju under en begränsad tid i livet som det är mest aktuellt. Vi anser inte att det är rimligt att som i dag diskriminera en hel grupp barnlängtande kvinnor på grund av deras civilstånd och tvinga dem att söka sig till länder där lagstiftningen kommit ett steg längre, som exempelvis Danmark, Finland, Lettland, Storbritannien och Belgien. Vi menar att även ensamstående kvinnor som vill skaffa barn borde ges rätt till assisterad befruktning.
Avslutningsvis vill jag ta upp frågan om organdonation. Forskning och kunskap hos svenska läkare när det gäller organtransplantation är i världsklass, men svenska folket är bland de sämsta på att donera organ. Det har fått till följd att det råder brist på organ i Sverige. Ni vet kanske att det i Sörmland inte fanns någon donator förra året och att toppnoteringen var tre stycken 2005.
Transplantationscentrum på Sahlgrenska i Göteborg är Sveriges största transplantationsenhet och den enda enhet i Skandinavien som transplanterar alla organ. Under 2009 transplanterades organ från 46 donatorer. Det innebär att över 100 personer fick en ny njure, 80 personer fick en ny lever, 28 personer fick ett nytt hjärta, 31 personer fick nya lungor och 2 personer fick en ny tarm. Det innebär också att 2009 blev det år då fler personer än någonsin fick nya organ här, men fortfarande är köerna långa.
Jag hade tills alldeles nyligen ett gammalt donationskort i min plånbok och trodde att det var mitt bevis på att jag är organdonator. Så insåg jag att det var för gammalt och inte alls uppkopplat mot donationsregistret. Sent i går kväll när jag satt på mitt arbetsrum och förberedde den här debatten gick jag in på Socialstyrelsens hemsida och anmälde mig till donationsregistret. Jag hoppas att ni har gjort det och annars gör det.
I januari fanns det 1 508 903 personer registrerade. Av dem var 64 procent ja-anmälningar. Inte ens alla som är anmälda till registret är alltså anmälda som donatorer. Många fler visar sig i undersökningar vara positiva till organdonation. Därför har många riksdagsledamöter från flera partier motionerat om att regeringen bör göra en översyn av nuvarande regelverk. Det kanske vore enklare om berörd person i ställt markerade sin ovilja mot att donera organ. Det är en uppfattning som vi socialdemokrater ställer oss bakom och som vi fortfarande har hopp om att en riksdagsmajoritet ska ställa sig bakom.