Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 3 som handlar om sjukvård utifrån människors behov och inte efter privata vinstintressen, reservation 20 om ensamstående kvinnors rätt till insemination, reservation 22 om organdonation och reservation 25 om fastställande av könstillhörighet i vissa fall.
Fru talman! Vänsterpartiet har ett yttrande i den fråga som Björn Söder från Sverigedemokraterna lyfte fram. Vi var med och såg till att det var sjukvården som utförde omskärelse av pojkar, därför att vi tyckte att det var farligt för barnen när det gjordes av andra. Vi anser att det ska vara en åldersgräns på sikt och att man själv som vuxen ska ta ställning till om man ska bli omskuren.
Jag kan inte låta bli att säga att mänskliga rättigheter och barnkonventionen gäller hälso- och sjukvård för alla som lever i Sverige. Vi har en grupp människor som inte har rätt till det i Sverige i dag. Det är gömda flyktingar som inte har fått asyl men som inte vågar och kan ta sig till sitt hemland igen, och det är papperslösa människor. Det här är ingen migrationsfråga. Det är en mänsklig rättighetsfråga och en hälso- och sjukvårdsfråga.
Gravida kvinnor i Sverige ska naturligtvis ha rätt till mödravård och kunna föda sina barn på sjukhus under säkra förhållanden, och då inte få en räkning som de aldrig någonsin kommer att ha möjlighet att betala, för man är fattig som papperslös eller gömd.
Alla barn och människor över huvud taget i Sverige ska självklart ha rätt till sjukvård och inte bara akutinsatser, för det är omänskligt och dyrt.
Jag har själv varit på Rosengrenska i Göteborg flera gånger och på Läkarna i världens klinik. Man blir mycket arg och ledsen när man ser vilken situation många människor i Sverige lever i i dag men glad över att så många människor engagerar sig på ideell basis i samarbete med Röda Korset. Där finns läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, arbetsterapeuter, psykoterapeuter, optiker, studerande på de här områdena, tandläkare, och alla gör de ideella insatser för att tillgodose människors rätt till hälso- och sjukvård.
Jag kan ta ett exempel på hur fel det blir när man inte får tillgång till hälso- och sjukvård. Till Rosengrenska i Göteborg kom en man med tuberkulos. Han hade haft det ett bra tag men hade inte vågat gå till en vårdcentral. De fick snabbt som attan se till att han kom till sjukvården. Han blev inlagd på infektionskliniken på Östra sjukhuset och har fått vara där under en lång tid. Det hade naturligtvis varit mycket bättre om han inte hade varit rädd för att vända sig till sjukvården, om han hade haft rätt till sjukvård och om hans sjukdom hade upptäckts i ett mycket tidigare stadium.
Hälso- och sjukvårdspersonalen och deras organisationer säger unisont att de inte vill ställas inför situationen att de inte kan ha sin etik som yrkesgrupp utan ska fråga: Vem är du? Varifrån kommer du? Har du de sista fyra siffrorna i ditt personnummer?
Jag tycker inte att vi i Sverige, som vill ha en hög svansföring när det gäller välfärd och mänskliga rättigheter, ska ligga i bottenligan i Europa när det gäller människors rätt till hälso- och sjukvård. Jag vet att det är en utredning på gång och att det har varit diskussioner mellan regeringen och Miljöpartiet. Det är jag glad för, för det har tagit lång tid att komma hit. Jag hoppas också att vi nu löser frågan en gång för alla och att det inte blir så att man bara går en bit på vägen. Men det kanske ni som finns i regeringspartierna kan svara på.
Allt fler kvinnor upptäcker att man inte behöver avstå från ett liv med barn bara för att man inte har någon partner. Ensamstående kvinnor över 25 år har sedan ett tag tillbaka rätten och möjligheten att adoptera. Samma rättighet finns inte för ensamstående kvinnor som själva vill bära och föda sitt barn. De har inte rätt till insemination. Det tycker jag är ett väldigt konstigt sätt att se på kvinnors möjligheter att få barn. Det finns ingen anledning att tro att det barn som föds efter en assisterad befruktning av en ensamstående kvinna skulle växa upp under sämre förhållanden än det barn som är adopterat av en ensamstående kvinna eller man och inte heller att det barnet har det sämre än barn som av andra skäl har ensamstående föräldrar.
Den här frågan har dragits i långbänk. De borgerliga partierna i socialutskottet har sagt att man följer frågan, att man ska återkomma när man finner det motiverat, men man finner det tydligen aldrig motiverat. Jag skulle gärna vilja ställa frågan till alla er från regeringspartierna: Kommer ensamstående kvinnor att få rätt till assisterad befruktning? Kommer man att slippa åka till Danmark om man som ensamstående kvinna vill bära och föda fram sitt barn?
Vänsterpartiets viktigaste fråga, fru talman, i valrörelsen var världens bästa välfärd utan privata vinstintressen. Just nu arbetar hela vårt parti med den frågan när det gäller hälso- och sjukvården. Grundläggande för oss är att hälso- och sjukvårdens resurser ska fördelas så att mest vård ges till dem som har de största behoven. Så står det också i hälso- och sjukvårdslagen. Man kan tycka att det är en självklar princip i Sverige, men vi ser att den principen flyttas allt längre bort. I stället för att behoven styr är det i högre grad vinstmöjligheterna som bestämmer vem som ges och får vård. Frågan kan nu ställas allt oftare: Vilka patienter är lönsammast att behandla? Och Lena Hallengren redogjorde väldigt tydligt för vad det innebär att öppna för privata sjukförsäkringar och gräddfiler i hälso- och sjukvården.
Den borgerliga regeringen har avskaffat regleringar av vinst i sjukvården och säger att man vill ha mångfald. Men det har länge varit möjligt för ideella organisationer att driva sjukhus utan vinstintressen.
Jag besökte för några veckor sedan Ersta sjukhus här i Stockholm som har funnits i många år. Det är ett alldeles förträffligt sjukhus med många bra verksamheter. Men det som regeringen öppnat för är att bedriva sjukvård utifrån rent och skärt vinstintresse och att multinationella vårdbolag får möjlighet att driva sjukvård. Deras affärsidé utgår från att de ska gå med vinst. Deras affärsidé är icke att i första hand åstadkomma en bra vård för patienterna.
Men sjukvård är inte vilken näring som helst på en fri marknad. När jag är sjuk och är orolig för vad jag har och jag går till läkaren för att diskutera vad det kan vara för fel på mig och läkaren ska undersöka och komma fram till vilken behandling jag ska ha och vad som sedan ska hända är det inte samma sak som att välja mellan olika schampon eller tvålar. Vi är väldigt beroende av personalen inom hälso- och sjukvården och av vad läkare och andra säger att vi behöver.
Genom att släppa in vinsten som drivkraft i vården blir det svårare att styra vården till dem med de största behoven. I stället satsar vårdgivare på att styra vården till personer som är mest lönsamma, på att ge dessa vård på det mest lönsamma sättet.
Det fungerar dåligt att ge vård efter marknadsmekanismer. Alltför ofta blir resultatet att de som har minst behov av vård får mest vård därför att vi i dag har en ojämlik vård på grund av att rika och välutbildade grupper som är friskare efterfrågar vård mer än lågutbildade människor som är låginkomsttagare. De ställer större krav på vilken behandling de ska ha och, kan man kanske tro, känner sig mer på jämlik nivå i förhållande till läkaren.
Att vi har vinstintressen i vården gäller inte bara de privata utförarna, utan man sätter de offentliga utförarna i delvis samma situation. Man befinner sig på en konkurrensutsatt marknad. För att få budgeten att gå ihop kan offentligt drivna vårdcentraler också tvingas prioritera på samma sätt. Man måste försöka prioritera lätta och snabba besök för att få budgeten att gå ihop.
Det är svårt att konstruera ersättningssystem som gör det lönsamt att behandla dem med de största vårdbehoven - ofta multisjuka, äldre som har många olika sjukdomar och människor som har kroniska sjukdomar. Sådana ambitioner finns långt ifrån alltid i ersättningssystemet.
I Stockholm till exempel har man inte med de socioekonomiska variablerna. Man ger inte mer resurser till områden med ohälsa och en befolkning som har större behov av vård.
När en vårdcentral får en stor del av sin ersättning beräknad på antalet läkarbesök finns det naturligtvis ett incitament för att försöka få så många läkarbesök som möjligt.
Patienter som kräver lång tid, som har de största behoven, är det inte lika lönsamt att satsa på. I stället försöker man hitta de lättbehandlade patienterna och hinna med så många som möjligt. Här finns också ett incitament för att inte jobba tvärprofessionellt. Får man mest betalt för läkare är det inte lika intressant att ha kuratorer och psykologer - om man nu inte har avtal som tvingar en till det.
Vårdcentraler väljer ofta att etablera sig i socioekonomiskt starka områden där vårdbehoven är minst. Botkyrka utanför Stockholm har fortfarande kvar sina sex vårdcentraler. Men familjecentralerna passade inte in i vårdvalet, även om alla var mycket nöjda med dem och tyckte att det fungerade bra att på familjecentraler ha ett samarbete mellan sjukvård och kommun.
På Östermalm, där det bor ungefär lika många människor som i Botkyrka, har antalet vårdcentraler ökat från sex till elva. Jag har hört att två till är på gång.
Systemet skapar alltså en direkt drivkraft att behandla nästan friska personer i stället för att behandla svårt sjuka. Personal ute på mottagningar har berättat att personer med enkla besvär som ringer för rådgivning kan uppmanas att komma till vårdcentralen fastän de inte behöver det, för då får man läkarbesöksersättningen. Med en sådan ersättningsmodell fördelas vården på ett felaktigt sätt, och varje enskild vårdinsats riskerar att få sämre kvalitet.
I ett folkhälsoperspektiv och i det perspektiv som Vänsterpartiet står för är ett förebyggande arbete väldigt viktigt - ett folkhälsoarbete. Det är viktigt att redan från början satsa på hälsan. Men det här går stick i stäv med en vård som styrs av vårdintressen. Inom vård som drivs för att ge vinst kommer man att sträva efter att öka efterfrågan. Företag på en långt gången vårdmarknad beter sig inte annorlunda än företag inom andra näringsgrenar.
Pengar som kunde ha gått till vård går i stället till marknadsföring. Marknadsmekanismerna innebär även att företagen ökar efterfrågan och vinsten genom att få människor att se på allt fler fenomen som sjukdomar i behov av behandling.
Precis som schamporeklamen i dag lovar ständigt bättre hårvårdsteknologier kan vi vänta oss att företagen på en utvecklad vårdmarknad har ett intresse av att hela tiden erbjuda nya läkemedel och nya behandlingar, även om dessa inte gör oss nämnbart friskare sett till vad det kostar.
Ett vinstdrivet vårdsystem måste naturligtvis ge ägarna utdelning. Riskkapitalister har insett att det finns stora pengar att tjäna på allas vårt behov av vård. Det är dessutom fråga om en stabil marknad, skattefinansierad. När det är lågkonjunktur är det inte som för bilbranschen, för även då behöver människor sjukvård.
Avkastningstalen för företag inom vård och omsorg är betydligt högre än för näringslivet som helhet. Riksdagens utredningstjänst har tagit fram att avkastningen på eget kapital uppgår till omkring 25 procent när det gäller hälso- och sjukvården - att jämföra med näringslivet som helhet med 20 procent.
Av de sex största vård- och omsorgsbolagen som i dag är verksamma i Sverige är det numera bara ett enda som inte ägs av riskkapitalbolag. Vinsterna har skjutit i höjden. Den privata vården genererade år 2009 omkring 3 miljarder kronor i vinst. Det motsvarar ungefär kostnaden för 8 000 nya undersköterskor.
För Vänsterpartiet är målet en jämställd och jämlik hälso- och sjukvård fördelad efter behov. Anledningen till att vi säger nej till vinstintressen är inte bara att vi menar att skattepengar ska gå till vård och inte hamna i fickorna hos riskkapitalbolagen utan också att privata vinstintressen för oss bort från en jämlik och jämställd sjukvård efter behov.