Fru talman! Vi moderater utgår från varje enskild person när vi formar vår sjukvårdspolitik. Vi ser att alla patienter är unika. Varje sjukdom upplevs personligt, och varje människa gör sin egen sjukdomsresa. Symtomen, behandlingen och förloppet kanske kan jämföras, men upplevelsen är unik. Därför är bemötandet i vården så oerhört viktigt.
Förr eller senare drabbas vi alla av olika sjukdomar och åkommor, en del allvarligare än andra. När vi blir så sjuka att vi behöver ta kontakt med sjukvården vill vi komma fram dit i tid och inte behöva vänta. Vi vill ha ett vänligt, respektfullt bemötande, och vi vill att vården ska hålla hög kvalitet. Vi vill att personalen är kunnig och känner till de senaste rönen om nya och framgångsrika behandlingar.
Vi är inte riktigt där överallt än, trots goda föresatser av alla anställda i vården. De gör jätteinsatser fast de inte alltid får de allra bästa förutsättningarna. Det är viktigt att säga att väldigt mycket i sjukvården fungerar bra, men den här debatten handlar om det som inte fungerar.
Fru talman! Jag vill därför fokusera på två områden där vi ser problem i dag och på de lösningar vi moderater ser. Det ena handlar om köer och bristande tillgänglighet till den bästa vården - att det inte är rättvist och jämlikt. Det andra handlar om bristande patientmakt, om en känsla av att inte ha kontroll och inte kunna påverka.
Tillgången till vård har ökat rejält de senaste åren. Vi har lagfäst vårdgarantin. Vi har infört den så kallade kömiljarden för att belöna landsting som ser till att invånarna får vård inom en viss tid, och dessa tidsgränser skärper vi successivt. Vi har också infört vårdval i primärvården, vilket har lett till att 223 nya vårdcentraler har öppnat runt om i landet. Tillsammans har detta gett ganska dramatiska förändringar - kötiderna är inte alls vad de var för fem år sedan. Men det finns en hel del kvar att göra.
Numera finns förnämlig statistik över kösituationen i varje landsting och vid varje sjukhus, och den visar i all sin enkelhet att det är väldiga skillnader. Halland och Dalarna verkar vara varandras motpoler. I Halland fick 97 procent av alla patienter träffa en läkare på vårdcentralen inom sju dagar, vilket är vad garantin föreskriver. I Dalarna var det bara 83 procent.
När det gäller andelen som får en av 42 angivna operationer som vårdgarantin omfattar inom 90 dagar, alltså inom tre månader, var den också högst i Halland. Där var det 98 procent, och i Dalarna var det 70 procent. Totalt var det 100 000 personer som väntade på operation i februari, varav 15 000 hade väntat längre än tre månader.
Om alla skulle behöva vänta lika länge som i socialdemokratiskt styrda Dalarna hade det funnits ytterligare 15 000 långväntare, det vill säga dubbelt så många, med de konsekvenser detta för med sig i form av längre tids smärta, funktionshinder, inaktivitet och kostnader både för den enskilde och för samhället. Bakom varje siffra i statistiken finns en människa av kött och blod.
Låt mig ta ett exempel - diskbråck. Att det är en ganska smärtsam sjukdom, tror jag att de som har drabbats kan intyga. Det gör ont att röra sig, och det är svårt leva ett aktivt liv. Det är svårt att jobba, i synnerhet om man har ett rörligt arbete. Några tusen personer drabbas av detta varje år. Det kan opereras på 31 ställen i landet. Av dem har åtta längre väntetid än tre månader. Kortast tid är det här i Stockholmsregionen, på Spine Center och Nacka sjukhus. Längst är det i de socialdemokratiskt styrda landstingen - i Dalarna och på Sahlgrenska i Göteborg.
Häromdagen kom lika knastertorr statistik om köerna på akutmottagningarna. Det känns verkligen angeläget att gå vidare med att korta köerna och väntetiderna även där. Västra Götalandsregionen utmärker sig negativt i detta avseende. På Sahlgrenska sjukhuset och Östra sjukhuset i Göteborg får mer än hälften av patienterna vänta i mer än fyra timmar.
Dessa köer är inte acceptabla. Det är när köer finns som man behöver en vårdförsäkring. Blir vi av med köerna blir vi nog också av med de försäkringar som nog ingen tycker att man egentligen ska behöva när vi betalar skatt till vården i Sverige. Jag har ingen. Jag har arbetat för att den offentligt finansierade sjukvården ska vara så himla bra att ingen ska behöva en vårdförsäkring - de försäkringar som tog fart när Lena Hallengren och Socialdemokraterna styrde. Det var då sjukvårdsförsäkringarna tog fart i landet.
Vi ser lösningar i att fortsätta med kömiljarden som stimulans och att bjuda in fler att hjälpa patienterna att få vård. Jag tror inte att något landsting vill ha dessa köer, men jag ser däremot skygglappar när det gäller att hitta lösningar i många av de socialdemokratiskt styrda landstingen.
Fru talman! Den andra fråga jag vill ta upp är patienternas inflytande över vården. Patientens individuella makt är avgörande för vilket inflytande man har och hur man kan kräva ut sin rätt.
En av våra vanligaste folksjukdomar är cancer. 50 000 människor drabbas av det varje år. Det medför ofta chock, tror jag, panik, ångest. Det kanske uppfattas som dödsbud fast det inte alls är det. De här personerna måste få en mästerlig vård både rent tekniskt och i bemötande. Man ska inte vara ett personnummer, utan man ska vara en person.
Om man får mer makt som patient kan man ställa andra krav, och man kan välja bort en vårdgivare och välja en annan om man inte är nöjd. Bara möjligheten att välja om gör att de flesta vårdgivare lägger ännu större tyngd på denna aspekt av vården och ser till att skapa bra vårdkedjor, ha en kontaktsköterska som samordnar, kalla till informationsträffar även med anhöriga, serva med material och på annat sätt erbjuda en riktigt mänsklig vård.
För att ytterligare stärka patienternas rättigheter vill vi samla dem i en särskild lag, vilket nu utreds. Vi vill också se hur valfriheten ska kunna öka, eftersom det ger patientmakt i vardagen.
Fru talman! Vi har lite olika förhållningssätt när det gäller att möta det här. När vi i Alliansen vill ta hjälp av andra för att korta köer, bygga ut vården och höja kvaliteten säger vänsterpartierna nej. För dem verkar det vara viktigare att bygga staket, att hindra patienterna och att förbjuda vård.
Om det inte blir någon ändring på kösituationen och bristen på valfrihet i röda landsting är jag beredd att diskutera hur vi kan gå vidare för att se till att alla patienter verkligen får tillgång till vård i tid och dessutom makten att kunna bestämma själva i hela landet.
I reservationerna från de rödgröna blir det tydligt att de inte kämpar mot samma saker som vi. Det blev tydligt i deras inledningsanföranden. Vi kämpar mot köer, mot vanvård, mot maktlöshet. De kämpar mot privata alternativ i stället. De kämpar mot försäkringar. Här har de en ideologisk blockering som säger att allt ska drivas i landstingets regi, även om det sker till priset av människors lidande. Och de står rätt handfallna när det kommer till egna lösningar på problem med just köer, vanvård och maktlöshet.
Fru talman! I det här sammanhanget måste man ta upp någonting om landstingen eftersom det ju är de som är de stora vårdgivarna och har ansvar för sjukvården i landet. Det är viktigt att de har en sund ekonomi; annars kan man inte ta ett långsiktigt och stabilt ansvar för sjukvården. I går föreslog revisorerna i Landstinget i Blekinge att inte bevilja den socialdemokratiska landstingsledningen ansvarsfrihet längre, för den har ingen koll på ekonomin. Förra veckan handlade det om Dalarna; man har ingen kontroll alls över kostnaderna. Jag undrar om inte Socialdemokraterna upplever att det är ett stort bekymmer att där de styr är det riktigt eländigt både med kvaliteten och med ekonomin.
Fru talman! Jag ska säga några ord om reservationerna. Eftersom jag fick en fråga om ensamståendes insemination, assisterad befruktning, vill jag bara hänvisa till vad vi säger i utskottsmajoriteten. Det pågår ett ganska gediget arbete på Regeringskansliet med att bredda kunskapsunderlaget. Man kommer att ha ytterligare arbete för att inhämta kunskaper och erfarenheter av ensamståendes insemination i Sverige och i andra länder. Utskottet utgår från att regeringen ska återkomma till riksdagen. Det är skärpt jämfört med vad som har sagts tidigare.
I reservation 1 för Socialdemokraterna ett väldigt märkligt resonemang om att börja sortera bort patienter beroende på varifrån de kommer. Vi är mot mycket vad Lena Hallengren sade i sin inledning. I reservationen säger Socialdemokraterna att om man har genomfört en operation privat, kanske därför att den offentliga vården brister, och en komplikation uppstår som kräver intensivvård ska det kunna vägras. Frånsett att det är fel i sak eftersom det finns patientförsäkringar och vårdansvar enligt hälso- och sjukvårdslagen som vi dessutom har skärpt, öppnar det för en diskussion om att hur ett vårdbehov har uppstått ska avgöra vilken vård man får. Var drar då Lena Hallengren gränsen för när det offentliga ska betala? Går den vid rattfylleri, vid rökning, vid övervikt, vid idrottsskador? Jag tycker att Socialdemokraterna är ute på riktigt minerad mark när de börjar diskutera frågan. Vilka mer ska sorteras bort i den socialdemokratiska vården? Vi moderater vill ha en allmän skattefinansierad vård som ska vara lika för alla i hela landet.
Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag, fru talman!
(Applåder)