Fru talman! Folkpartiet liberalerna står bakom lagutskottets förslag i betänkande LU7, som jag yrkar bifall till. Jag vill säga några ord om franchising, även om det mesta kanske redan är sagt.
Det är alldeles tydligt att det är en bra samverkansform, som i stora drag fungerar väl i samhället. Det är ingen tvekan om det. Vi skulle ha sett helt andra signaler i massmedierna om det hade varit på annat sätt. Vi kan ju bara titta på den artikel som var införd i Svenska Dagbladet häromdagen.
Det är en väldig skillnad i styrka mellan franchisegivaren och franchisemottagaren, och jag tycker att det motiverar det utvecklingsarbete som pågår i departementet. Vi känner oss helt tillfredsställda med att det arbetet pågår. Vi är i dag inte övertygade om att det måste till en lagstiftning, men vi vill ha utredningsarbetet.
När det gäller avtalsvillkoren är det vår uppfattning att man måste värna om avtalslagen och principen om en avtalsfrihet. Visst kan man göra en översyn av 36 § avtalslagen, och då inte bara beträffande tillämpningen av skiljeklausuler, men jag har väldigt svårt att se att det i dagsläget finns skäl att göra det.
Med min bakgrund som advokat ser jag att hela den här diskussionen egentligen handlar om någonting annat. Den handlar om formerna för tvistelösning, domstol-skiljeförfarande, och om kostnaderna för tvistelösning. Vi har ett stort bekymmer med långa handläggningstider i domstolarna, men vi har framför allt bekymmer med kostnaderna för att lösa tvisterna.
Den allmänna rättshjälpen fungerar i stort sett inte när det gäller den här typen av tvister, till exempel mellan en franchisegivare och en franchisetagare. Det är ett område som vi här i riksdagen kan ta upp och titta på.
Rättsskyddsförsäkringarna har tyvärr blivit ett jätteproblem eftersom försäkringsbolagen inte har velat följa med upp i belopp utan ligger kvar på maximibelopp som egentligen skapades på 80-talet. Vad vi behöver göra är egentligen att se till att vi får förändringar i rättshjälpsmöjligheterna i de fall där det kan vara befogat för till exempel småföretagare och i övrigt försöker verka för att försäkringsbolagen och försäkringstagarna kommer överens om villkor som gör att man faktiskt kan driva tvister.
Avslutningsvis skulle jag vilja säga att jag är lite förvånad över Yvonne Anderssons påstående att ett antal företag har gått i konkurs på grund av att det saknas lagstiftning och möjligheter till tvistelösning. Det överensstämmer inte med den erfarenhet som jag har från mitt yrke som advokat.