Fru talman! Jag ska inleda diskussionen om franchising, som behandlas i betänkande LU7. Franchising har under senaste decenniet blivit en växande företagsform och sysselsätter i dag omkring 100 000 människor. Många nya företagare, särskilt kvinnor, väljer ofta franchising som företagsform eftersom det innebär mindre risktagande och ger möjligheter till vägledning, finansiell rådgivning och lägre inköpspriser.
Franchisegivaren väljer å sin sida att hyra ut sitt affärskoncept för att kunna växa geografiskt och storleksmässigt samt stärka marknadsföringen av sina varor och tjänster. Franchiseföretagaren betalar ofta ett engångsbelopp samt en löpande avgift. Det är ett gynnsamt samarbete mellan två likaberättigade parter som regleras genom ett standardavtal.
Inom EU har endast Frankrike och Spanien infört lagstiftning om franchising, och i Kanada, USA och Australien finns lagstiftning på federal nivå. Unidroit har i flera år drivit ett franchiseprojekt. År 1998 gav det ut en handbok som behandlar olika frågor vid internationell franchising, och i september 2002 antog Unidroits generalförsamling en modellag för nationell lagstiftning.
Sverige har inte heller lagstiftning om franchising, utan villkoren för verksamheten regleras genom standardavtal mellan franchisegivaren och franchisetagaren. Franchiseavtal tillhör kategorin så kallade vertikala avtal och omfattas av förordningen om gruppundantag enligt 17 § konkurrenslagen som trädde i kraft den 1 januari 2001. Inom regeringen pågår ett utredningsarbete. Hösten 2003 startade Justitiedepartementet arbetet med att göra en analys av modellagen som Unidroit utarbetat för att undersöka i vilken utsträckning den kan tillämpas i Sverige.
Trots en positiv bild av franchising har franchisetagare ett svagt rättsligt skydd. Flera motioner från allmänna motionstiden tar upp frågor där franchisetagarens position är för svag gentemot franchisegivaren. Yvonne Andersson, Kristdemokraterna, yrkar i motion L230 på ett tillkännagivande om behovet av lagstiftning.
Börje Vestlund, Socialdemokraterna, betonar i motion L259 att franchising är en bra företagsform för den som vill bli företagare utan stor kapitalinsats. Men franchiseföretagare hamnar ofta i beroendeställning eftersom franchiseavtal kännetecknas av en stark ensidighet till franchisegivarens fördel. Motionären tycker att man bör införa ett minimiskydd i lagstiftningen.
Båda motionärerna anser att en sådan lagstiftning behöver innehålla informationsskyldighet för franchisegivare om avtals upphörande och kostnadsfördelningen vid ett skiljedomsförfarande samt ge franchisetagare en förhandlingsrätt gentemot franchisegivaren.
Bo Lundgren, Moderaterna, begär i motionen N248 ett tillkännagivande om att regeringen ska lägga fram förslag om att anpassa lagstiftningen till IT-utvecklingen och avskaffa hinder för användandet av elektroniska signaturer. Regeringen beslutade den 24 januari 2002 att Regeringskansliet departementsvis skulle se över lagar och förordningar och överväga behoven av förändringar med syftet att undanröja onödiga hinder för elektronisk kommunikation och dokument- och ärendehantering.
Med denna inledning lämnar jag ordet till debattörerna.