Herr talman! Jag vill börja med att tacka Maud Ekendahl för gott samarbete i socialutskottet.
Det är lätt att dras med i mediernas larmrapporter om nya, livshotande infektionssjukdomar. Här i kammaren diskuterade vi för inte så länge sedan fågelinfluensan. För några år sedan var det sars som fyllde löpsedlarna. För drygt 20 år sedan var det hiv/aids.
Den stora skillnaden mellan hiv och senare tiders larmrapporter är att hiv är en realitet. Den var redan då en realitet och är det fortfarande. Det är en sjukdom som slagit, och fortsätter att slå, oerhört hårt i många av våra fattigaste länder och bland homosexuella män, intravenöst missbrukande och blödarsjuka. Trots avsaknaden av braskande löpsedlar är hiv fortfarande en realitet och trots bromsmediciner en kronisk och dödlig sjukdom.
Vi i Vänsterpartiet är särskilt nöjda med att regeringen i propositionen tydligt klargör att det finns ett nationellt ansvar för hiv/aids-arbetet, vilket också tydliggörs genom att de så kallade storstadspengarna äntligen blivit permanenta. Under många år har Vänsterpartiet varit ett av de partier som borgat för att dessa pengar fått finnas kvar. Det är bra att de statliga medlen nu är tillgängliga över hela landet, men med tanke på att problemet med hiv/aids är koncentrerat till storstadsområdena, särskilt Stockholmsområdet, är det berättigat att en betydelsefull andel av det statliga stödet kommer att behöva gå till aktiviteter i storstaden.
Herr talman! Uppföljningar från såväl Socialstyrelsen som Landstingsförbundet visar att systemet med hälsoundersökning för asylsökande, nyanlända, anhöriginvandrare med flera inte fungerar tillfredsställande. Flera talare före mig har berört ämnet. Det är långt ifrån alla som verkligen nås av erbjudandet om hälsoundersökning. Samma sak gäller erbjudandet om hälsosamtal. Därför välkomnar även Vänsterpartiet utredningen som ska överväga behovet av ytterligare insatser för att säkerställa att asylsökande verkligen erbjuds hälsoundersökning.
Frivilligorganisationerna är och har varit mycket viktiga i arbetet med att informera om och förebygga hiv. Vi har en tendens att vid stora infektionsutbrott och okända smittor gripas av moralpanik. Så var fallet när hiv kom. De som då tog ansvar, stöttade de drabbade och sökte kunskap, var just frivilligorganisationerna. De behövs fortfarande, då samhället i vissa stycken har kvar en stigmatiserande hållning till dem som drabbats av hiv. Vi har till exempel en smittskyddslag som tyvärr i vissa delar ännu är stigmatiserande och diskriminerande mot personer som drabbats av hivinfektion.
Herr talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.