Fru talman! Socialutskottets betänkande 20
Några smittskyddsfrågor
är ett litet betänkande med endast tio motionsyrkanden. Men det är ändå ett viktigt betänkande eftersom det handlar om hiv och aids.
Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1, men jag står naturligtvis bakom samtliga moderata reservationer i detta betänkande.
Jag väntar på att min riksdagskollega Ewa Björling ska komma från ett annat sammanträde och anmäla sig till debatten. Hon ska då tala lite grann om forskning som hon är mycket duktig på. Jag tänker därför inte ge mig in på det i denna debatt.
Tyvärr kan vi konstatera att hiv ökar överallt i världen. I länder i vårt östra närområde har man knappt någon beredskap att hantera denna snabba spridning av hiv.
Det är ett virus som orsakar hiv/aids. Och det går ännu inte att vaccinera sig mot detta. Det finns inte heller några botemedel. Det finns endast ett antal läkemedel som bromsar upp infektionens förlopp.
I Sverige behandlas för närvarande ungefär 3 200 personer med dessa så kallade bromsmediciner. Det är relativt få om man jämför med andra länder, men det är relativt många för att vara Sverige.
Fru talman! Det är väldigt viktigt att behandla eventuella kopplingar som finns mellan hiv/aids och andra sexuellt överförbara sjukdomar.
Män som har sex med män utgör ungefär 40 % av samtliga hivinfekterade individer i Sverige. Det är väldigt allvarligt att unga män laborerar med sin sexualitet och lattjar lite grann med andra karlar eller killar. Detta, som kallas MSM, kan vara förödande för just den person som drabbas av hiv. Det är den vanligaste smittvägen för personer som är bosatta i Sverige och som smittas i landet eller under en utlandsvistelse.
Därför krävs det just för denna grupp av yngre män en mycket saklig och aktiv information eftersom man löper en så uppenbar risk att smittas i unga år.
Det är oerhört viktigt att man på alla sätt och vis kan stoppa smittspridningen. Och det gör man genom förebyggande arbete. Man ger stöd och hjälp till hivsmittade och inte minst till deras anhöriga. Man måste förbättra vården för de hivinfekterade, och naturligtvis måste forskningen gå framåt, och där är Sverige väldigt duktigt och framgångsrikt.
Fru talman! Det är också av största vikt att man får hivtesta sig och att detta sker direkt och utan onödiga frågor. Så är det inte överallt i landet. Det finns personer som vänder sig till vårdcentraler och får märkliga frågor av dem som de kommer i kontakt med, och de har svårigheter när det gäller att få testa sig. Då kanske de avböjer och inte gör det direkt.
I betänkandet tar vi upp att det måste bli mycket bättre tillgänglighet till detta och inga onödiga frågor den dag och den stund som jag vill testa om jag eventuellt har hivsmitta.
När asylsökande och anhöriginvandrare kommer till Sverige erbjuds de hälsokontroller. Vid dessa hälsokontroller har man möjlighet att göra hiv/aids-test, tuberkulostest med mera beroende på vilket land man kommer från.
Regeringen vill nu tillsätta en utredning för att följa upp genomförandet av hälsokontroller. Det har nämligen visat sig att det har varit svårt att få tag på dem som har kommit till landet för att genomföra dessa hälsokontroller.
Vi moderater tycker att det är mycket väsentligt att alla erbjuds och också genomgår hälsokontroll.
Vi hoppas att denna utredning sker mycket skyndsamt eftersom personer med utländsk bakgrund utgör omkring hälften av de hivfall som varje år upptäcks i Sverige. Av 427 personer med hivinfektion som rapporterades år 2004 hade 257 smittats före ankomst till Sverige. När det gäller tuberkulos är det också illa. Det rapporterades att det var 420 nya fall per år mellan åren 2002 och 2003. Och av dessa 420 kom ungefär 300 personer från områden som är drabbade av hög hivprevalens.
Fru talman! Att människor inte kommer till hälsokontroller är ett rent praktiskt problem och ingenting annat. Därför går vi med på att denna utredning sker skyndsamt. Men man kan lösa detta problem, och man håller på att lösa det i Malmö.
Tidigare när asylsökande kommit till Sverige har man på Flyktinghälsan skickat brev hem till var och en för att kalla vederbörande. Det är en avsaknad omfattande ungefär 25-30 % - personer i de här grupperna som inte ställer upp och kommer. Detta är helt naturligt. När man väl är asylsökande börjar man flytta. Man flyttar till några som man känner. Sedan flyttar man till nästa adress, så på den adress som Flyktinghälsan fått när det gäller att skicka kallelse till hälsokontroll bor de här människorna i regel inte längre.
Därför kommer Flyktinghälsan i Malmö - om de nu inte redan har påbörjat det - att se till att de får vara med på det första informationsmötet. Där träffar man flyktingarna. Samtidigt kan man ge information och tider till hälsokontroll. Man gör en nedbrytning här och försöker överbrygga ett problem som finns mellan två myndigheter för att kunna jobba lite smidigare. Jag tror att det här kommer att fungera.
Den andra gruppen - det gäller då anhöriganknytningen - har redan när de kommer hit fått uppehållstillstånd. Då ska kommunen skicka brev till vårdcentralen som sedan ska skicka brev till anknytningsfallen. Då förstår man vilken krånglig väg det här är. Därför har man nu börjat låta Flyktinghälsan ta hand om även den här biten. Framöver ska inte vårdcentralerna ansvara för detta.
Jag tror att de här förändringarna kommer att ge mycket goda resultat och hoppas att även utredningen tar fasta på detta.
Avslutningsvis: Några av dem som intensivt har jobbat med de här frågorna är frivilligorganisationerna. RFSL har bland annat bidragit till att få ned smittspridningen genom preventivt arbete. Det gjorde de redan för många år sedan när vi hade aidsepidemin i Sverige. De jobbar med information.
Noaksarkarna i Sverige jobbar också med de här frågorna nära både smittade och anhöriga. Noaks Ark och Röda Korset i Stockholm har för hela landet öppnat en jourtelefon. Den är öppen för dem som är oroliga, för anhöriga och, inte minst, för de olika yrkeskategorier som arbetar med sådana här frågor ute i samhället.
Detta är vad jag tänkte ta upp här i dag. Jag ska vara riktigt snäll mot Socialdemokraterna och Marina Pettersson. Jag tänker nämligen inte begära repliker. I dag är det min sista dag här efter snart tolv år i riksdagen.
Jag vill tacka både talmannen för den här trevliga tiden och alla vice talmännen. Inte minst vill jag också tacka personalen, alla ni som på olika sätt jobbar i olika funktioner och som ställt upp för oss. Slutligen vill jag tacka mina kära kolleger, både riksdagsmoderater och andra kolleger här i riksdagen.