Fru talman! Jag tackar för svaret. Orsaken till att jag
har ställt den här frågan, eller skrivit den här interpel-
lationen, är att vi under senare tid både har läst och
hört om ett antal företeelser inom idrottsrörelsen som
skrämmer mig. Vi vet att ett antal idrottsklubbar har
långtgående planer på att bolagisera sin verksamhet.
Vi har läst om hur specialförbund säljer ut TV-
rättigheterna till elitarrangemang, något som i för-
längningen kan innebära att många av oss inte längre
får chansen att följa det som händer. Vi har läst om
hur idrottsledare och idrottsklubbar fixar och tänjer
gränser för att komma undan skatt; det är kanske det
allra mest uppseendeväckande exemplet.
Jag vill understryka att jag delar statsrådets
grundläggande syn på idrotten, så att det inte råder
något missförstånd. Jag tycker att idrotten är oerhört
viktig. Annars skulle jag inte ha ställt den här frågan.
Är man Norrköpingsbo, som jag, förstår man självfal-
let i dessa dagar idrottens betydelse. Man sträcker
litet på sig när det går bra för Pernilla Wiberg. Visst
betyder idrotten oerhört mycket, inte bara för utövar-
na utan för alla oss som är intresserade. Det är ofrån-
komligt att man också strävar efter framgång och
resultat.
Vad jag förstår finns det två beprövade sätt att nå
framgång i idrott. Man kan ge exempel genom att tala
om nationer. Låt oss litet förenklat tala om det ameri-
kanska sättet, som innebär en oerhörd kommersialise-
ring som bevisligen kan ge resultat. Det handlar om
oerhört mycket pengar. Med det som morot har en-
skilda idrottsmän och lag nått stora framgångar. Det
andra exemplet handlar om omfattande statsstöd.
Idrottsrörelse och stat växer ihop i östmodellen.
Det har visat sig att det faktiskt finns en mellan-
variant. Jag skulle vilja påstå att Sverige står för något
slags medelväg. Det framgår av statsrådets svar att vi
faktiskt har lyckats visa att det finns en medelväg.
Man har lyckats förena affärsmässighet med ett stort
inslag av idealitet. Denna tredje väg, eller medelvä-
gen, har visat sig både aptitlig och framför allt ganska
framgångsrik.
Men de exempel som jag nämnde inledningsvis
visar att det finns delar av idrottsrörelsen - inte hela -
som är på väg bort från den här vägen och som
mycket tydligt går i den kommersiella riktningen. Det
är klart att det är idrottsrörelsens eget val. Det är
Djurgårdens IF och Leksands IF som bestämmer
vilken skattemoral de skall ha. Dessa klubbar be-
stämmer vilken organisationsform de skall ha, om de
skall vara ideella demokratiska föreningar eller om de
skall vara bolag. Självfallet är det så. Men vilket val
de gör måste rimligen påverka hur vi som politiker
och samhällsmedborgare ställer oss.
Tonen i statsrådets svar är bra, men jag önskar ett
något tydligare svar. Är statsrådet beredd att dra in
det statliga stöd som i dag går till den här typen av
elitidrott om de klubbar som jag har nämnt, och and-
ra, fullföljer sina planer på en ren kommersialisering
av sin verksamhet?