Fru talman! Jag har blivit kritiserad här från både det ena och det andra hållet för att jag uppenbarligen pratade i 7 minuter och 23 sekunder. Ni måste vara fantastiska som inte har annat att göra än att sitta och mäta hur länge jag pratar. Jag är stolt över det.
Fru talman! Låt mig då säga att jag gjorde bedömningen att jag behövde prata några minuter om Saab i dag, vilket ingen av er har gjort. Det kanske är ett av de största näringspolitiska problemen. Det handlar ju inte bara om Saab, utan det handlar om hela fordonsklustret. Detta kommer vi att få diskutera under lång tid framöver. Jag gjorde den bedömningen; det kanske var en felbedömning men det var den jag gjorde.
Det intressanta med Liselott Hagberg och även Hans Rothenbergs replikskiften är att ni inte vill tala om det som står i detta betänkande. Det vill ni inte prata ett dugg om. Ni vill prata om allt annat. Ni tycker nämligen att skattefrågor är så mycket intressantare att tala om.
Jag skulle kunna bemöta Liselott Hagberg bland annat när det gäller restaurangmomsen. Det är en bransch som jag känner mycket väl till. Men jag tänker inte göra det, för debatten handlar inte om skattepolitik. Den handlar om näringspolitik, och jag vidhåller att näringspolitiken är förvånansvärt passiv.
Liselott Hagberg kan få mitt anförande för att kunna läsa igenom vad jag hade tänkt säga under de tre fyra minuter jag pratade om Saab. Men det är inte det som är det viktigaste i sammanhanget. Det viktigaste för Liselott Hagberg är att få rabbla lite skatter. Då är Liselott Hagberg hemma på sin gata, och då kan hon skryta. Men när vi kommer till näringspolitiken är det tomt. Och det är tomma tunnor som skramlar mest.