Fru talman! Jag valde att hoppa in i debatten efter att ha funderat lite över en del inlägg och utläggningar som har varit kring biltillverkaren Saab. Jag känner att frågor som rör fordonsindustrin triggar mig - jag har varit verksam i svensk fordonsindustri i 25 år, och den dag detta värv eventuellt är över räknar jag med att kunna träda tillbaka i tjänst som säljare och utvecklare av tjänster till en livskraftig men alltmer global fordonsindustri som ligger långt framme miljömässigt, förutsatt att inte Börje Vestlund och hans kamrater i Vänsterpartiet och Miljöpartiet ser till att slå undan benen för transporter på hjul i vårt eget land, med koldioxidskatter och annat.
Jag vet också att det går upp och ned i branschen. Det är varken första eller sista gången som vi råkar ut för att arbetstillfällen är hotade. När det gäller Saab tror jag att det är få utanför en väldigt trång krets som vet vilka hot som har funnits och vilka möjligheter som nu återstår när det gäller att rädda bolaget och arbetstillfällena.
Trots försöken att få det att låta annorlunda tror jag att vi kan känna oss helt trygga i att regeringen i samverkan med duktiga regionpolitiker, varav många är socialdemokrater, har gjort och gör det som är möjligt för att ta till vara den gnutta hopp som ändå syns i denna långa, mörka tunnel.
Om inte annat visade man det under den förra fordonskrisen, när samspelet mellan de regionala samordnarna - Lars Bäckström, landshövdingen, och Kent Johansson - och Näringsdepartementet och regeringen med Maud Olofsson visade sig fungera väldigt väl.
Vi lider självklart med de anställda och förundras över alla turer som ändå i slutändan stod och föll med ett principbeslut från det mäktiga bilföretaget GM:s ledning, världens näst största biltillverkare efter Toyota med fyra amerikanska märken, två europeiska och två asiatiska.
Men jag erinrar mig också hur det var under de år då Sveriges statsminister hette Göran och hade en näringsminister som jag inte riktigt kommer ihåg namnet på. Frågan var då var den nya europeiska Chevroletmodellen med tillhörande plattform skulle tillverkas. Skulle den tillverkas i Trollhättan eller i tyska Rüsselsheim?
Mot löften att satsa på riksväg 45 och bättre kommunikationer i Götaälvdalen kunde Trollhättefabriken ändå leva vidare. Men det var först sedan Alliansen tillträdde i regeringen som man insåg att det helt och hållet saknades ekonomisk täckning för att infria det löftet.
Därför är det ödets ironi att vi nu, när projektet Bana väg i väst nästan är färdigt, ser vad som dess värre verkar vara slutet på eran Saab Automobil i Trollhättan.
Vi ser slutet på Saab men knappast slutet för fordonsindustrin i Västsverige. Tack vare att vi nu har genomfört satsningen på infrastruktur ser vi möjlighet för de personer som bor i Fyrbodalsområdet och arbetar i fordonsindustrin att hitta arbeten inom det området och möjlighet för företag att etablera sig där - där industritraditionen finns, där teknikkunnandet finns och där arbetskraften finns.
I stället för att klaga på att Annie Lööf inte är här borde Börje Vestlund fundera lite grann över hans eget partis olika utspel kring Saab. Att staten skulle gå in och i praktiken köpa bilföretaget utan att veta någonting om dess framtid och dess förutsättningar att överleva, nej, fru talman, med facit i hand vet vi att det inte hade varit någon bra lösning.
Därför är det svårt att finna någon som helst trovärdighet i den kritik som man nu passar på att framföra denna dag mot regeringen.