Fru talman! Claus Zaar säger att vi skall ha en
förutsättningslös diskussion om åtgärder. Det
stadiet har vi passerat för länge sedan. Vad det nu
handlar om är att vidta åtgärder. Det är precis det
som sker.
På svenskt initiativ sammankallades för något år
sedan en östersjökonferens, där länderna både på
den här sidan och på den andra sidan Östersjön
deltog. Där fattades en rad beslut om gemensamma
samarbetsprojekt mellan de nordiska länderna och
våra grannar på den östra sidan. Det arbetet är i full
gång.
Det tjänar inte mycket till att stå och vifta med
armarna och säga att det måste göras någonting.
Åtgärder skall vidtas, och de håller på att vidtas.
Jag har här en lista på tre sidor med olika projekt,
där vi försöker att hjälpa till på vår kant. Vi vet att
det här är spritt runt om i världen, och det krävs
naturligtvis ett vidare internationellt samarbete.
Enskilda regeringar i olika länder måste vara
beredda att vidta åtgärder.
Dessa kraftfulla åtgärder får dock inte hindra oss
från att se att det bakom detta finns människor som
behöver hjälp. Det krävs då en viss känslighet, för
att dessa människor inte först skall utnyttjas av
människosmugglare och sedan inte få sitt skydd,
utan sändas hem till länder där de riskerar
förföljelse, tortyr och omänskliga fängelsestraff.
Det är denna balans som jag har velat
uppmärksamma i den här interpellationsdebatten,
på grund av att Claus Zaar representerar ett parti
som ständigt bara har en vinkling när det gäller
migrationspolitiken.