Fru talman! Det är inte ofta som det ämne man har
velat puffa för kommer upp i två
interpellationsdebatter i rad.
Jag utgår från att Birgit Friggebo så småningom
kommer att försöka ge ett svar till Claus Zaar. Om
Birgit Friggebo klarar av att från den här talarstolen
lösa bekymret med
människosmugglingsfenomenet, får hon
förmodligen Nobelpriset. Det är ju ett
utomordentligt komplext problem, och vi är inte
ensamma om att brottas med det. Profitörer finns
det, och varför skulle det inte finnas profitörer på
det här området när det finns profitörer på
praktiskt taget alla områden? Det här är heller
inget nytt fenomen; det har väl funnits i alla tider.
Det är inget fel med att hjälpa människor att fly. Vi
tycker ju själva att Röda Nejlikan är väldigt tjusig
när vi ser honom på film. Det som är fel är
naturligtvis att utnyttja människor i en desperat
situation, plocka av dem alla pengarna och på ett
annat håll på jordklotet förutskicka guld och gröna
skogar, som över huvud taget inte existerar. Det är
det som är det hjärtlösa och mycket kriminella, som
man väl får ta till olika åtgärder för att motarbeta.
En av de åtgärder som kan vidtas är naturligtvis att
vi i vår egen omvärld försöker hjälpa våra
grannstater som ännu inte har klarat av detta att få
en ordentlig gränskontroll, ett ordentligt
flyktingmottagande, en ordentlig asylprövning,
osv. De åtgärder som Birgit Friggebo har redovisat
i svaret när det gäller Baltikum och Ryssland täcker
också in det mesta. Det är helt riktiga åtgärder, och
det är bra att de redovisas samlat på det här viset.
Vi försökte tidigare, på min tid som
invandrarminister, att arbeta på ungefär samma sätt
gentemot Polen, när vi upptäckte att det var den
vägen flyktingströmmarna kom, eftersom Polen
som nybliven deomkrati inte klarade av detta.
Också där fanns det profitörer hela vägen, ända
från Förenade Arabemiraten och fram till dess att
flyktingarna steg av färjan i Ystad.
Då får vi lov att göra någonting åt det här, och det
första vi måste göra är att ställa krav på våra
grannländer om att man där skall försöka leva upp
till de demokratiska grundsatserna genom att också
bli flyktingmottagarländer och bygga upp
instrument för ett flyktingmottagande. Men vi
förstör ju att detta självfallet tar tid.
Det är heller inte möjligt -- för att anknyta till den
tidigare debatten -- för oss i Sverige att på vår kvot
ta hit alla dem som hamnar i flyktingläger i
Baltikum eller Ryssland. Det skulle bara betyda att
flyktinglägren där mycket snabbt fylldes på nytt.
Vad vi måste hjälpa till med, och som också
redovisas i svaret, är att se till att prövningen av
skyddsbehovet sker i det land dit man har kommit
och sökt skydd.
I dag är ju situationen den att det uppenbarligen
finns en grupp, inte minst från Irak och trakterna
däromkring, som sitter fast och inte kommer
någonstans. Det är inte möjligt att skicka tillbaka
dessa människor till deras eget land.
Ett hyfsat flyktingmottagande är ännu inte möjligt
i Baltikum och Ryssland. Jag är glad att Birgit
Friggebo lämnade en öppning för att de skulle
kunna komma i fråga för en sådan här kvot. Jag
hoppas nu att invandrarministern tar initiativ i
UNHCR. Då blir den här redovisningen komplett,
som svar på Claus Zaars interpellation om
flyktingpolitiken.