Fru talman! Den här frågan är svår -- det erkänner
alla. Men någon måste våga ta i den. Den förra
regeringen vågade inte göra det. Det har avslöjats
i efterskott att trafiken från Chile också var
människosmuggling.
Man måste alltså se till att det blir mindre pengar i
verksamheten när det gäller flyktingarna om man
skall komma någonstans. Man måste ge signaler.
Det är därför som vi har tagit i så drastiskt som att
säga att man måste tala om vilka signaler Sverige
ger, nämligen att det inte lönar sig med
människosmuggling.
Hur skall vi göra? Det blir konstigt om en stat inte
ser till behovet av skydd och vägrar asylrätt när det
är fråga om människosmuggling. Då lönar det sig
igen. Den här affärskedjan går runt. Det är som ett
stort företag, som vi inte har någon kontroll över.
Vi vet bara att det fungerar för dem som håller på
med den här smutsiga hanteringen. Vi vet att
flyktingar blir lurade, att det är fråga om mycket
lurendrejeri. Vi hörde senast talas om trafiken till
Norge. Dessa stackars människor har kommit hit,
och när de har avvisats via Utlänningsnämnden får
de transport ur landet. De prövar den sista utvägen.
Vi måste ta oss samman och säga att det här är som
en sjukdom. Vi kan inte bara säga att vi skall
försöka. Vi måste utarbeta ett konkret program.
Polisen m.fl. måste delta. Det måste kanske göras
förändringar i betalningssystemen. Vi kan inte bara
betala ut pengar. I Tyskland har man börjat med en
metod att inte betala ut så mycket pengar att det
blir lönsamt, utan man arbetar med kort osv.
Vi måste ha en förutsättningslös diskussion om
människosmugglingen, så att den får sig en knäck,
så att den inte lönar sig. Det är ju fråga om rena
kalkyler för dem som håller på med detta. De har
lurat av människor fastigheter, ja, allt de äger.
Dessa människor står tomhänta när de kommer
hit -- om de kommer hit; de kan fastna på vägen.
Man funderar också hur det ser ut i de övriga
nordiska länderna. Man måste jämföra
förhållandena och hjälpas åt.