Fru talman! Arbetsmarknadsministern började med att konstatera att det gamla system som gällde före den här reformen inte var bra. Det är en kritik som vi delar. Precis som ministern sade tillsatte vi en utredning för att se över systemet. Det som har hänt är att man identifierar samma problem och konstaterar att det gamla systemet är fyrkantigt och trubbigt och att människor trillar mellan stolarna. Sedan levererar man ett förslag till en lösning som är om möjligt ännu fyrkantigare, ännu trubbigare och som ändå gör att människor hamnar mellan stolarna. Det är för mig helt obegripligt.
Ministern säger att man har goda ambitioner, man vill hjälpa människor tillbaka. Mycket av det han säger kan jag givetvis dela. Självklart vill vi att alla människor som kan arbeta och vill arbeta också ska få arbeta. Det som jag inte förstår är varför ministern och den borgerliga regeringen tycks tro att för att kunna hjälpa människor måste man först göra dem fattiga. För att de ska kunna få hjälp och tillgång till de resurser som finns på Arbetsförmedlingen eller på något annat ställe i samhället måste de först göras fattiga.
Jag hade kunnat sympatisera med många av de tankar som ministern har om man hade agerat på ett mer humant sätt som inte hade drabbat människor på det här sättet. Över huvud taget är det jag känner efter det att jag varit ute på arbetsförmedlingar och pratat med arbetsförmedlare, efter att ha pratat med försäkringskassehandläggare och talat med människor som drabbats av systemet att här finns ett allvarligt feltänk.
Den politik som ministern beskriver som bra och lyckad med goda ambitioner finns det exempel på. En arbetsförmedlare som jag talade med sade att efter det man hade haft ett månadsmöte med kollegerna i länet kunde man konstatera att i den första rundan med ungefär 30 i varje grupp fanns det tre ibland fyra som det här var helt rätt åtgärder för. De befann sig i ett läge med sin sjukdom där det var helt rätt för dem att ta det här steget. De var medicinskt färdigbehandlade, så det var helt logiskt.
Jag har försökt följa upp det här inför debatten genom att höra av mig till kontakter och frågade hur det har gått, hur många som har gått vidare till utbildning eller arbete. Men man säger att det är väldigt svårt att se. Man kan inte följa upp det därför att man inte får göra en uppföljning på individbasis. Det blir spännande att se på torsdag hur man tänker redovisa det.
Vidare säger man att den känsla man ändå har är att tre till fyra går tillbaka till Försäkringskassan. Det innebär att vi har ungefär hälften kvar, ungefär halva gruppen som råkar illa ut. För att hjälpa 10, 15, kanske 20 procent riggar man ett system som drabbar halva gruppen på ett extremt allvarligt sätt, som försätter dem i en situation där de i stället för att fokusera på att bli friskare eller på att komma tillbaka till arbete tvingas fokusera på sin försörjning, att ha pengar till mat, att ha pengar till hyra. Det är inte rimligt, och det hjälper inte människor. Jag förstår inte hur arbetsmarknadsministern kan försvara ett sådant system.
Min avslutande fråga till ministern måste bli: Skulle arbetsmarknadsministern kunna leva på 225 kronor om dagen?