Fru talman! Att offra massor för att göra små vinster - det är en rätt allvarlig anklagelse med tanke på att ni offrade massor för att göra stora förluster. Det var så det gamla systemet var konstruerat. Folk kunde gå totalt passiva i två och ett halvt år i sjukförsäkringen och absolut inte få någon som helst kontakt. Det var ingen som brydde sig, ingen som lyfte luren och frågade hur man hade det och ingen som utvecklade någon plan för hur man skulle kunna ta sig tillbaka. Efter ett års sjukskrivning var 70 procent av de sjukskrivna kvar i första steget av sju i rehabkedjan. Det var ett faktum, och det är det vi har att hantera.
Nu är det så att av dem som har gått över har drygt 50 procent fått ±100 kronor eller mer i ersättning. Det är precis så man ska läsa tabellen, och det är precis detta som Försäkringskassan säger.
Är vi nöjda med det eller ska det vara mer? Ja, det kan man naturligtvis ha en åsikt om, men nu är det ett faktum att det är på det sättet. Om man uppfyller arbetsvillkoret och inte är medlem i a-kassan har man rätt till grundersättningen. Den överstiger i nästan samtliga fall socialbidragsnormen, så det går inte att hänvisa till ökade socialbidragskostnader som en följd av ändringar i a-kassan eller ändringar i det här systemet. Det handlar inte om det. Det kan det absolut inte göra. Tvärtom måste man tillbaka till grundfrågan, nämligen att är man sjuk och inte har någon arbetsförmåga har man rätt att vara sjukskriven också i dag. Har man en arbetsförmåga är det väl på tiden att någon ställer frågan: Vad kan vi göra för dig? Vad kan vi göra för att se till att du får rätt stöd, rätt hjälp, rätt rehabilitering eller vad det nu kan vara för att ta dig tillbaka? Det är det man får i det här systemet. Om man efter tre månaders arbetslivsintroduktion inte klarar av det utan fortfarande är sjuk har man rätt till sjukpenning. Det är inga konstigheter.
Det viktigaste är att man någon gång ska kunna ställa frågan. Det här ser jag inte som ett krav på enskilda människor utan som ett krav på våra myndigheter att leverera det som de är tänkta att leverera, nämligen stöd för enskilda människors möjligheter att ta sig tillbaka till arbete. Det är på tiden att vi gör det och på tiden att vi slutar behandla människor i passiva, kollektiva system som vi har gjort hittills.