Fru talman! Man ska komma ihåg att grunden för reformen var den fullständigt havererade rehabkedjan som ni lämnade efter er. Där var det så att efter ett års sjukskrivning befann sig 70 procent av de sjukskrivna kvar i första steget av sju i den rehabkedja som fanns när vi tog över. Det var en fullständig katastrof.
De här personerna som vi nu pratar om har varit sjukskrivna i två och ett halvt år eller mer utan att någon ens har ringt och ställt frågan: Vad kan vi göra för dig? Ingen har brytt sig om dem. Ingen har över huvud taget undrat: På vilket sätt kan vi hjälpa dig att ta dig tillbaka till arbete?
Detta är den fullständigt passiva katastrofpolitik som ni har lämnat efter er - en havererad rehabkedja, en politik där myndigheter har struntat i att ens höra av sig till de personer det handlar om. Det var naturligtvis därför som den förra regeringen tillsatte den omfattande utredning som leddes av Anna Hedborg och vars förslag vi i huvudsak har följt.
Vi har också gjort det genom att tillföra kraftiga resurser till Arbetsförmedlingen. I år handlar det om 3 miljarder, nästa år om 5 ¼ miljarder och 2012 om närmare 6 miljarder för att se till att de som genomgår arbetslivsintroduktionen får rätt typ av stöd och hjälp för att kunna ta sig tillbaka.
Under den tremånadersperiod som man befinner sig i arbetslivsintroduktionen kan man vara närvarande på heltid eller mindre, beroende på vad man klarar av. Det gäller att vara väldigt tydligt med att påpeka att är man sjuk och inte har en arbetsförmåga har man, precis som jag skrev, fortsatt rätt till sjukpenning. Det är inga konstigheter. Men det handlar om att erbjuda dem som har en arbetsförmåga kvar en möjlighet att efter deras förutsättningar få den hjälp och det stöd de borde ha rätt till för att kunna ta sig tillbaka men som den tidigare regeringen har förnekat dem. Man ska få en plan, en hjälp, ett stöd och arbetslivsinriktad rehabilitering och den typ av hjälp som ingen tidigare har brytt sig om att erbjuda dem.
Jag har uppgift om att Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan på torsdagen kommer att presentera resultatet av de tre första månadernas arbetslivsintroduktion. Det är klart att det hade varit bättre för både Jennie Nilsson och mig att ha det att utgå från när vi nu debatterar resultatet. Men jag ser fram emot att vi ändå kommer att debattera detta i valrörelsen eller på något annat sätt framöver. Det går inte att kommentera några siffror innan man har sett dem. Jag tycker att det ska bli intressant.
Min uppfattning efter att ha pratat med många arbetsförmedlare är att man har kunnat hjälpa människor att få en plan för att ta sig tillbaka. Det måste ändå vara det viktigaste.
Har det här gått smärtfritt över hela linjen? Nej, naturligtvis inte, och jag har all respekt och förståelse för att har man varit borta två och ett halvt år eller mer är man genuint bekymrad och orolig. Det är klart att man är det. Ingen har brytt sig om en under en så lång tid. Sedan kommer någon och säger: Nu ska du till Arbetsförmedlingen. Det är klart att det finns en oro och en känsla av att man vet vad man har men inte vad man får. Men vi kan inte fortsätta att lämna tiotusentals personer som har varit borta så länge utan någon som helst kontakt med våra myndigheter, som har till uppgift att hjälpa människor tillbaka.
Men återigen: Är man sjuk och inte har någon arbetsförmåga kvar har man rätt till sjukpenning också nu precis som tidigare. Men har man arbetsförmåga kvar gäller det att bygga vidare på den och hitta de lämpligaste och rätta metoderna för en väg tillbaka till arbete. Det är inte bara en politisk abrovink, det är vår skyldighet att hjälpa de här människorna tillbaka, av flera skäl. De har rätt att delta på arbetsmarknaden. De har rätt att få hjälp att bli friska och komma tillbaka till arbete, och vi behöver deras arbetsinsatser om vi ska ha råd med vård, skola, omsorg, pensioner och annat framöver.