Fru talman! Jag börjar med att tacka för svaret. Jag inser att det inte är en lätt eller trevlig uppgift att vara ansvarig minister för en politik som så uppenbart drabbar många människor illa.
Jag konstaterar också att ministern och jag har väldigt olika människosyn och att vi tolkar information på vitt skilda sätt. Ministern hänvisar exempelvis i sitt svar till att människor som har varit sjuka länge behöver särskilda insatser för att kunna komma tillbaka i arbete - en slutsats som jag tror att alla kan dela. Han säger också att man valt en politik som möjliggör aktivitet i stället för passivitet, vilket givetvis låter bra, samt att man tillskjutit betydande resurser, vilket hade varit alldeles strålande om det hade varit sant.
Tyvärr är det samma som med mycket annat när det gäller den här regeringen: Det är mest bara retorik. Arbetslivsintroduktionen, alltså den särskilda insats som ministern menar ska hjälpa den som har varit sjuk länge tillbaka till jobb, består i de flesta fall av en träff i veckan med en arbetsförmedlare under tre månaders tid. Mycket av tiden, uppger flera förmedlare som jag har talat med, går åt till att hjälpa människor att fylla i blanketter och att försöka lösa människors försörjning. Någon uttryckte det ungefär som så att de flesta människor kan inte fokusera på något annat om de inte har pengar till mat och hyra.
Ministern menar uppenbarligen att detta är aktivitet i stället för passivitet, men jag tror att få håller med.
När det gäller huruvida man tillskjutit några resurser är det en sanning med modifikation. Man har omfördelat medel från andra utgiftsområden, men det finns inga nya pengar för rehabilitering eller andra stödinsatser som man skulle kunna tro av ministerns svar.
Jag har heller inte kunnat hitta några officiella uppgifter på hur många som efter avslutad arbetslivsintroduktion faktiskt har gått vidare till utbildning, arbete i någon form eller arbetsinriktad rehabilitering. Ministern anger att det är många, vilket inte stämmer med den bild som jag har fått vid samtal med olika förmedlare. Möjligtvis beror det på hur man definierar "många".
Fru talman! Mina frågor till ministern bottnar ytterst i samtal och kontakter som har jag haft med drabbade hallänningar. De vittnar om en i det närmaste inhuman behandling till följd av den borgerliga regeringens politik. Eftersom talartiden är begränsad ska jag försöka mig på att sammanfatta några av dem.
En kvinna kontaktade mig angående sin son. Han lider av en kronisk depression, vill inte leva och har fobier och svår ångest. Han klarade inte av att infinna sig på Arbetsförmedlingen när hans sjukdagar tog slut, vilket innebär att han nu inte får någon ersättning alls - inte ens socialbidrag - trots att hans läkare intygar att hans sjukdomsbild är sådan att han inte kan förväntas ta ansvar och infinna sig på möten. Hennes fråga till mig som jag nu ställer till ministern är: Hur blir hennes son friskare för att han nu kanske dessutom blir hemlös? Hennes besparingar räcker till att betala hans hyra i några månader, men sedan då?
En man berättar att han har opererat bort en tumör i ryggen. Komplikationer gjorde att han har förlorat känseln i ena benet, att han inte har kontroll över mag- och tarmfunktioner samt att han har ständiga nervsmärtor. Nedsatt immunförsvar har gjort att han får upprepade urinvägsinfektioner, blodförgiftning, rosfeber med mera. Han är delvis förtidspensionerad, men han har försökt arbeta på deltid så mycket han har kunnat. Följden blir att han nu ska försöka leva på 175 kronor om dagen.
En kvinna med en obotlig bindvävssjukdom som angriper de inre organen tvingades ta tjänstledigt för att arbetsträna på en annan arbetsplats hos samma arbetsgivare. Hon får 223 kronor om dagen och har så här långt förlorat tolv semesterdagar på den här lösningen.
En man hos en annan arbetsgivare nekades tjänstledighet och uppmanades att säga upp sig när han inte längre fick lov att vara sjukskrivning.
Min fråga till ministern är om han tycker att något av detta är rimligt eller ens anständigt. Tror ministern på allvar att någon av dessa människor blir friskare och kommer närmare ett arbete för att de blir försäkringslösa, utlämnade och fattiga?