Herr talman! Döden, döden, döden. Så brukade Astrid Lindgren säga när hon pratade med sin syster på gamla dagar. Så var det ämnet avklarat. Hon hade ett rätt odramatiskt förhållningssätt till döden, som jag kan önska att fler människor skulle ha.
I medicinindustrin gör titan väldigt stor nytta. Metallen stöts inte bort och används som material i väldigt många saker, alltifrån tandimplantat till konstgjorda knän eller höfter. Men det är dyrt, och det är någonting som är möjligt att återvinna.
Den här skruven, höftleden eller knäskålen tar vi i dag inte hand om efter döden, precis som Jan-Evert Rådhström berättar. Det är inte för att man av respekt för den som är död ser till att den hänger med i urnan efter kremering - det hade jag kunnat ha förståelse för. Nej, i detta fall lägger man etiken helt åt sidan.
Efter kremeringen silar man askan, och om det finns främmande föremål som är lite större, till exempel en höftled, tar man bort dem och lägger dem i en låda tillsammans med höfter och leder från andra människor. När lådan är tillräckligt fylld placerar man den i en grav som tillhör någon som ska jordbegravas. Man slår två flugor i en smäll. Man slipper gräva en ny grav eller grop. Man berättar inte heller för de anhöriga till den döde att han eller hon i sin grav ska få samsas med leder och skruvar från andra.
Det här är i allra högsta grad osmakligt, oetiskt och i viss mån lite oärligt. Jag tycker att man i stället skulle kunna välja att göra någonting som är etiskt och miljövänligt och samtidigt göra en humanitär insats. Vårt förslag handlar om det: att ta hand om inopererade metaller efter kremering och tillåta återanvändning av dem, exempelvis genom att låta godkända hjälporganisationer sälja dem och göra något bra av det.
Det här har väckt stor genklang runt om.
Helt genialt, sade chefen för kyrkoförvaltningen i Jönköping när han fick frågan från medier vad han tyckte om förslaget.
Ett fantastiskt förslag, sade en av representanterna för den frivilligorganisation som hjälper barn i andra länder.
Underligt att man inte tänkt på det tidigare, sade en doktor som berättade att pacemakrar som byts ut skickas till en särskild destruktion och för återanvändning av vissa metaller.
Men vad säger då konstitutionsutskottet om detta? Man säger nej till återvinning och bevarande av naturresurser, nej till en ärlig och rak beskrivning till anhöriga och nej till att kunna göra gott för andra, till exempel genom att donera till hjälporganisationer.
I stället säger man ja till att fortsätta en oetisk, miljödålig och dessutom ogenerös hantering och linje. Man följer helt enkelt det elfte och det tolfte budet: Så har vi alltid gjort, och så har vi aldrig gjort.
Herr talman! Jag och Jan-Evert Rådhström kommer inte att ge oss i den här frågan utan kommer att återkomma till den. Den är för viktig för att sopas bort eller för att grävas ned - det gäller både på kyrkogårdar och i riksdagens arkiv.