Herr talman! Jag skulle vilja ha en diskussion om motion K244, som handlar om rätten att bestämma över metallen i sin kropp.
Motionen har varit uppe till behandling tidigare år, och den har fått samma styvmoderliga behandling då som nu. Jag tänkte att det kanske är dags att ta en liten diskussion. Jag vill inte påstå att jag vill tala om kunskapsuppbyggnad eftersom ni säkert kan hanteringen, men det kan finnas någon i vårt land som inte känner till hur läget är.
Det här handlar alltså om de människor som blir kremerade. I dag är läget sådant att om jag blir kremerad och har en höftled i metall plockas den höftleden bort från mitt stoft. Höftleden sparas i krematoriet till dess att det har samlats ihop nog mycket skrot, alltså andra metalldelar, så att allt kan läggas i en och samma låda. Min höftled kommer kanske någon gång i framtiden att befinna sig i samma skrotlåda som min värsta fiendes knäskål.
Vad händer sedan, mina vänner? Jo, när lådan är full ska den grävas ned i vigd jord. Då grävs den ned under en grav där någon ska jordbegravas, för det är där som det är ett riktigt djup. Det är inte nog med att min höftled kanske ska vara hos mitt livs ovän - kanske en annan ovän kommer att ligga ovanpå mig resten av evigheten.
Det är så det fungerar, mina vänner. Vi gräver ned metallerna i en jordbegravningsgrav. Det i sig är ovärdigt, men det är också ovärdigt att konstatera att de anhöriga till en person som jordbegravs inte är medvetna om att kyrkan har möjlighet, och också gör det, att passa på att gräva ned metallerna.
Då blir man något upprörd när utskottets ställningstagande lyder "att det är viktigt att begravningar kan ske under former som uppfattas som värdiga". Är detta värdigt?
Utskottet tycker alltså att vi ska gräva ned metaller och inte bry oss om miljöaspekten, men detta borde i sig vara skäl nog för konstitutionsutskottet att bifalla motionen.
Vi gräver ned mängder av metaller på våra kyrkogårdar på detta sätt. När Sveriges riksdag inte bifaller en sådan här motion tycker jag nästan att man är ansvarig för att medvetet gräva ned metaller och skapa ett nytt yrke framöver: gravplundrare. När metallpriserna blir så pass höga att det finns ett värde vet man ju i förväg att det är på kyrkogårdar som man ska gräva upp metaller, eftersom de till och med är samlade i lagom portioner där. Det är anmärkningsvärt, mycket anmärkningsvärt.
Att konstitutionsutskottet dessutom hänvisar till att det pågår en begravningsutredning gör att man häpnar. Konstitutionsutskottet är naturligtvis medvetet om att den del som handlar om att ta vara på metaller i kroppen inte ens ligger i den utredningen. Hovrättspresidenten i Jönköping hade inte ens uppdraget att se på den frågan.
Herr talman! Jag är naturligtvis besviken över den hantering som den här motionen har fått. Jag är besviken över att svenska folket fortfarande kommer att få leva med den situation som råder, med ett begravningssätt som inte är värdigt. Jag är övertygad om att det i framtiden kommer att fattas beslut som leder i den riktning som Magdalena Andersson och jag föreslår i vår motion.
Det är ett uns av glädje när det sägs här att det är en viktig motion och att man i framtiden kanske behöver se på detta. Ja, man behöver se på det. Det kanske är så enkelt, som Margareta Cederfelt sade, att man behöver se på och utreda det här närmare.
Konstitutionsutskottet har möjlighet att ta ett utskottsinitiativ för att på fullt allvar se vilka konsekvenser detta får. Jag ska med glädje följa er diskussion om detta och återigen ta upp det till debatt om jag inte ser att ni i likhet med, vill jag påstå, både kyrkan och svenska folket har uppfattningen att vi i dag begraver stoftet från människor som kremeras på ett ovärdigt sätt. Jag står på svenska folkets sida, och jag beklagar att jag inte har konstitutionsutskottet med mig.