Herr talman! Den här riksdagen lider fortfarande av ett mycket stort problem: Den miljöpartistiska riksdagsgruppen är alldeles för liten. Detta leder till att vi får lite för mycket på våra bord - det där tror jag att många även från andra partier känner igen. Det är den enda förklaring jag har till det faktum att jag tvingats smyga in och ut under den här debatten, som jag trots allt har försökt följa efter bästa förmåga via de kanaler - tv, radio och annat - som finns i Riksdagshuset.
Herr talman! Jag tror på människan. Jag tror på människan som en skapande varelse som kan och vill ta ansvar. Jag tror på människan som någon som faktiskt försöker göra saker och hela tiden försöker förbättra sin situation. Jag tror på människan som en solidarisk varelse som försöker göra det så bra som möjligt inte bara för sig själv utan för alla som är nära och också alla som man kanske inte riktigt känner.
Men jag tror också, herr talman, att människan bara kan blomma ut på det sättet om hon får vissa grundläggande villkor uppfyllda. Jag tror att människor som känner sig utanförsatta, människor som inte känner sig delaktiga och människor som inte känner att de har en grundtrygghet aldrig heller riktigt får visa att de kan skapa någonting eller kan ta ansvar för sin eller någon annans situation. Därför tror jag att staten, eller i vart fall det allmänna, har ett väldigt viktigt ansvar i att se till att människor har en grundläggande trygghet: en grundläggande ekonomisk trygghet och en bostad, ett hem, att bo i.
I slutändan är det faktiskt just detta, herr talman, som denna debatt handlar om. Denna debatt handlar om de människor som inte har fått den tryggheten uppfylld. Vi kan tala om siffror som pekar åt rätt håll. Vi kan tala om att det byggs mer. Vi kan tala om att regeringen äntligen har börjat lyssna på krav om obligatoriska bostadsförmedlingar, och så vidare. Men om det fortfarande finns människor som saknar ett hem, människor som saknar tryggheten i att faktiskt ha ett ställe att gå till och veta att det finns kvar också i morgon, då är det om dem denna debatt måste handla.
Herr talman! Jag tror att det finns diskriminering. Jag tror att vissa människor har svårare än andra att ta sig in på bostadsmarknaden. Jag tror att vissa människor har svårare än andra att få en plats, att få ett hem. Jag tycker att det är lite märkligt att när det äntligen förs fram krav på hyresgaranti så besvaras de med ägarlägenheter. Jag återkommer till ägarlägenheter i mitt anförande, herr talman, men det är väl få som tror att det är en lösning för den unga människa som söker ett första hem, en hyresrätt att faktiskt bo i.
Herr talman! I storstäderna är det i dag nästan omöjligt att få ett hem, en lägenhet, om du inte har rätt kontakter eller en tjock plånbok.
Herr talman! I storstäderna stängs i allt högre grad människor utan något av detta, kontakter eller plånbok, ute.
Herr talman! I storstäderna råder segregation, en form av diskriminering.
För att lösa detta - och det här bör också regeringen lyssna till - finns det en del förslag. Ett sådant förslag är att bygga mer. Det är bra. Ett annat sådant förslag är att det som byggs och det som finns fördelas på ett rättvist sätt. För att kunna fördela det på ett rättvist sätt där även den som är ung, även den som varit hemlös och även den som ännu inte har ett fast jobb ska ha en möjlighet att få ett hem att bo i krävs det en kommunal bostadsförmedling. För att den ska fördela dessa lägenheter på ett rättvist sätt tror jag att det krävs en kommunal bostadsanvisningsrätt.
Herr talman! Låt mig orda något om de reservationer som finns i betänkandet.
I några reservationer tas frågan om hemlöshet upp. Jag är ganska glad och nöjd över att den senaste budgetuppgörelsen äntligen slutade i en del konkreta åtgärder mot hemlösheten i Sverige. Där finns en klart uttryckt nollvision. Även om ordet nollvision aldrig nämns sägs det att ingen människa ska behöva vara hemlös i det här landet. Det är egentligen konstigt, men det har varit en politisk strid att faktiskt få detta uttryckt. Där finns också klargöranden om att personer som är hemlösa ska kunna få personliga ombud, någon som hjälper dem med myndighetskontakterna. Där finns möjligheter för människor att faktiskt komma vidare och ta sig ur sin hemlöshet.
Herr talman! I reservation 16 talas det om ägarlägenheter. Jag tror att de flesta ledamöter av bostadsutskottet vet att Miljöpartiet inte är främmande för att i en framtid öppna för ägarlägenheter som en boendeform. Det problem vi har i dag och som måste lösas i dag är dock ett helt annat än den brist på mångfald som man möjligen skulle behöva lösa genom ägarlägenheter. Problemet i dag är ju att i våra stora städer har lägenheter ombildats i en sådan takt att det nästan är omöjligt att få tag i en hyresrätt. Problemet i dag är att den unga människa som behöver en ingång på bostadsmarknaden inte får det. Då är det detta problem vi måste ta tag i. Ägarlägenheter och behovet av sådana är det vi får analysera i nästa steg.
Herr talman! På det här området händer mycket. Jag pekade på något av detta i inledningen av mitt anförande. Det byggs mer, tack och lov. Det talas, tack och lov, om obligatoriska bostadsförmedlingar och om bostadsanvisningslagar. Jag tycker att det är bra. Men det måste också börja hända något. Därför har jag viss sympati för det som sägs i reservation 15 från Vänsterpartiet om att till de utredningar som finns i dag även lägga krav och tilläggsdirektiv om att man måste titta på möjligheterna också för dem som bor i en hyresrätt att få ökad makt över sitt boende. En sådan form av ökad makt kan vara självförvaltning, som nämndes tidigare i debatten. Jag tror och hoppas dock att utredningarna även utan tilläggsdirektiv har möjlighet och kommer att titta på de här frågorna. Annars får vi återkomma till det.
Herr talman! Jag står givetvis bakom alla reservationer från Helena Hillar Rosenqvist, miljöpartisten i bostadsutskottet, i detta betänkande, men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 4.