Herr talman! Låt mig påminna om att det finns en värld här utanför. I den världen gör en kvinna som nyligen har anlänt till Sverige, får uppehållstillstånd, sitt inträde på svensk arbetsmarknad efter nio till elva år. Bland männen är det tre till fem år i genomsnitt.
Man kan förstås vara nöjd och säga att det är tack vare kollektivavtalens förträfflighet. Men jag är inte nöjd. Så länge vi har en situation där en stor och växande grupp människor som kommer till Sverige ställs permanent utanför vår arbetsmarknad kommer behovet av reformer att fortsätta att vara stort.
Herr talman! Jag är förvånad. Socialdemokraterna är ett parti som, precis som Liberalerna och precis som de flesta partier i kammaren, har röstat för den politik som har inneburit att många människor har kommit till Sverige. Då har vi också ett ansvar att reformera vår bostadsmarknad och reformera vår arbetsmarknad. Om vi inte gör det innebär det att vi välkomnar många människor till Sverige men de ställs sedan utanför under årtionden.
När vi går in i nästa högkonjunktur kanske tre år efter den största flyktingkrisen med över 160 000 asylsökande - många av dem får inte stanna, men många får stanna och många får ta hit sina familjer och bygga en framtid i Sverige - är det inte rimligt att en stor del i den gruppen slussas ut i något slags nytt utanförskap med nyfattigdom, stigmatisering, ökande diskriminering och ökad polarisering till följd av en allt gapigare, bräkigare ultrahöger som växer fram. Jag är orolig för en sådan samhällsutveckling.
I ljuset av detta måste vi se till att fler människor kan få jobb i Sverige.