Herr talman! Tack, Annika Karlsson! Det var ett stort engagemang - det ska jag ge Annika Karlsson. Och det var väldigt många adjektiv.
(ANNELIE KARLSSON (S): Annelie.)
Förlåt, Annelie!
Det var väldigt många adjektiv. Det är förvånansvärt att man helt plötsligt kan bli så nöjd när problemen är större än någonsin. Jag sa i mitt anförande att vi har en uppgift och en utmaning framför oss som är den svåraste som vi någonsin har haft. Det finns inte ett uns av tecken på att du ser de problem som finns.
Du sa alldeles mot slutet av ditt inlägg: Vi ska försöka att lösa de problem som finns. Men du nämner inte ett enda problem. Det har kommit 100 000 personer om året i snitt till Sverige under de tre senaste åren. Jag sa tidigare att om vi gör på samma sätt som vi har gjort tidigare kommer det här att gå riktigt illa.
Vad är det då den här regeringen har gjort till skillnad mot tidigare? Det är snabbspår. Det är absolut en bra insats. Mindre än 4 procent av alla i etableringen deltar i snabbspåren. Min konkreta fråga måste då bli: Om du ändå har sett ett problem med snabbspår men inga problem med verkligheten - på vilket sätt ska då dessa problem lösas?
Jag har ytterligare en fråga. Du talade med Fredrik Malm tidigare om kollektivavtalens förträfflighet. Vi delar absolut den bilden. Men är det på allvar så att snabbspår och lite utbildning ska lösa den integrationsproblematik som vi ser framöver?
Vi fyra allianspartier har alla var sitt förslag om enklare vägar in på arbetsmarknaden. De liknar varandra. Vi har också en ny anställningsform. Hur kommer det sig att regeringen i de svåraste av tider som Sverige befinner sig i säger nej till alla goda förslag om hur människor ska komma snabbare i arbete?